Sekelskiftesflärd med starka baskiska traditioner i Biarritz
De höga Atlantvågorna slår in mot Cote des Basques och har gjort Biarritz till en vallfartsort för surfentusiaster. Den franska kustremsan mot spanska Baskien har genom historien varit en lisa för själen. Nu har den fått nytt liv.
Traditionens rötter är starka längs Baskiens kust. Det lokala språket odlas omsorgsfullt och undervisas fortfarande i skolorna. Och kulturen är den gemensamma länken mellan franska och spanska Baskien.
För ungefär 15 år sedan började Biarritz vakna ur sin törnrosasömn och långsamt återta sin roll som Frankrikes hetaste badort. Men det är först de senaste fem åren som trendfaktorn skjutit i höjden i samband med att nya restauranger, vinbarer och boutiquehotell har öppnat. För dem som tröttnat på franska Rivieran har Biarritz blivit tummelplatsen nummer ett. Men det var surfarna som blev dragloket när den gamla turistorten gjorde comeback.
– Här finns en karaktär som bottnar i den stolta baskiska kulturen och ett lugn som är en lisa för en stressad storstadssjäl. För att inte tala om surfingen, som är den bästa i Europa, säger surfaren och Biarritzbon Pol Plantec.
En gammal dam rör sig hukande i vinden ned mot havet. Hon går med släpande steg i plastsandaler. När hon möter några unga barfotakillar med surfbrädorna nonchalant under armen hejar de artigt på henne. Trots att hon närmar sig nittio tar hon varje dag, oavsett väder, ett morgondopp på stranden Côte des Basques. Det har hon gjort sedan hon var ung. Alla i Biarritz vet vem hon är och hon går under namnet ”Mamie claquettes” (Mormorklappraren), med anledning av sina sandaler.
Den franska kuststaden har en lång historia av glamouröst societetsliv, framför allt under perioden från sekelskiftet fram till första världskriget. Hit kom både kungligheter och författare, som till exempel Ernest Hemingway och Victor Hugo, för att koppla av. Men även skådespelare som Jayne Mansfield, Rita Hayworth och Charlie Chaplin. För Napoleon III (1808–1873) blev Biarritz sommarfästet där han lät bygga ett palats vid Grand Plage till sin fru Eugéne. I dag är den ståtliga byggnaden ett av Frankrikes mest klassiska hotell, femstjärniga Hotel du Palais.
I det disiga morgonljuset ligger vi och guppar tillsammans med en hel hop av surfare i alla åldrar. Likt en sälkoloni väntar vi på vågen som ska ta oss tillbaka till stranden igen. Den svenske surfaren Peter Sahlberg, som driver Surfakademin, kom hit för snart 20 år sedan och har tillbringat varje sommar här sedan dess. Han har med egna ögon sett hur staden förvandlats och återtagit sin förlorade charm.
– Biarritz är en stad fylld av kontraster. Jag bara älskar den. Här går det bra att beställa ett glas champagne i flip-flops och shorts utan att någon höjer ögonbrynen, säger han.
Många dras till Atlantkustens vågor och återkommer varje sommar. De flesta är vanliga turister som gillar stadens charm och historia, och de små baskiska orterna längs kusten ned mot spanska gränsen. Atlantens dramatik är en stark och uppfriskande kontrast till Rivierans lugna vatten.
St-jean-de-luz är en charmig ort med typisk baskisk arkitektur, ett slags enkel korsvirkesstil. Orten har en lång historia och var under 1600-talet en viktig hamnstad för valfångstjägarna. Här ligger det klassiska saltvattenspaet, Helianthal, inrymd i en vacker funkisbyggnad från 1920-talet på stranden.
På slingrande vägar fortsätter vi genom ett böljande grönt landskap med vackra dalgångar. Vi stannar till i byn Sare, som redan på 1500-talet var en viktig rastplats för pilgrimer på väg till Santiago de Compostela.
I byn Bidart tar vi en titt på en av världens snabbaste bollsporter, pelote. Ett urgammalt spel som utövas i en mängd olika varianter, både inomhus och utomhus. Den mest kända är jai alai, där spelarna använder ett avlångt korgliknande redskap, ett slags förlängd handske, cesta. Med den fångar de bollen och slungar den mot väggen i uppemot 300 kilometer i timmen. Jai alai påminner mycket om squash.
Innan vi återvänder till Biarritz blir det ett stopp på restaurangen Heteroclito nere i fiskehamnen i Guéthary, som har en hippieinspirerad inredning av drivvedsdekorationer.
Efter några dagar i Baskien har vi kommit in i den rätta tillbakalutade lunken. Är det inte surfväder strosar vi runt på stan och slinker in i de gamla saluhallarna för att prova stadens ”street food”, sex ostron och ett glas vin. På kvällen blir det ett besök på vad som anses vara stans bästa fiskrestaurang, Chez Albert, där förrätten består bland annat av ett ostrondignande fat.
Den gamla turistorten har gjort comeback med besked.