Varmblodiga havsdjur söker sig till kylan
Marina däggdjur och fåglar finns nästan enbart i de kalla vattnen på jorden. I de varma vattnen dominerar i stället hajar och andra stora rovfiskar. En ny studie ger ledtrådar till hur det märkliga fenomenet ska förklaras.
I studien, som publiceras i Science, påpekas att de varmblodiga, eller jämnvarma, havsdjuren avviker markant från den allmänna trenden hos livet på jorden.
Trenden är att artrikedomen skjuter i höjden i jordens tropiska områden. Det gäller för så gott som samtliga grupper av landlevande organismer – däggdjur, fåglar, reptiler, groddjur, insekter, växter – och för de flesta organismer i havet, bland andra fiskar, blötdjur, koraller.
Förklaringen är normalt att de tropiska ekosystemen är stabilare och långt mer produktiva än ekosystemen på högre breddgrader.
Men det finns nästan inga simmande havsfåglar – pingviner, alkfåglar – eller sälar i varma vatten, och de flesta bardvalar och tandvalar föredrar också kalla vatten. Den enda grupp bland de marina däggdjuren som är vanligare i tropikerna är delfinerna.
Så varför avviker de jämnvarma havsdjuren från mönstret?
En tänkbar förklaring skulle kunna vara att de kalla haven är produktivare än de varma på grund av att de är syrerikare och därför innehåller mer näringsämnen. Men detta avvisas i den nya studien eftersom det finns många områden med hög produktivitet även i tropiska vatten.
I studien – som bygger på jämförelser mellan 998 arter av marina predatorer – slår man fast att orsaken är en annan.
Allt handlar om djurens metabolism, ämnesomsättning, och Jämnvarma djur däremot, fungerar precis lika bra när kylan tränger sig på. De får därför ett övertag i konkurrensen om resurserna i de kalla haven vilka fördelar de har av att vara jämnvarma eller växelvarma vid olika havstemperaturer.
När vattentemperaturen sjunker blir de flesta organismer långsammare och mindre rörliga. Principen är giltig för alla kallblodiga djur, exempelvis alla fiskar och blötdjur.
Jämnvarma djur däremot, fungerar precis lika bra när kylan tränger sig på. De får därför ett övertag i konkurrensen om resurserna i de kalla haven. Pingviner och sälar – som i huvudsak lever på fisk och andra kallblodiga bytesdjur – kan ta för sig på ett sätt som deras potentiella konkurrenter inte klarar i arktiska vatten. Resultatet har blivit att stora rovfiskar nästan saknas i Antarktis och Arktis. Grönlandshajen är ett undantag, men den är å andra sidan osedvanligt långsam och trög i rörelserna.
Pingvinerna och sälarna har också fördel av att deras kallblodiga byten lever på sparlåga i kylan. Forskarna slår fast att de varmblodiga havsdjuren gynnas när bytesdjuren är ”långsamma, trögtänkta och kalla”.
Förhållandet blir det omvända vid ekvatorn. Där har de kallblodiga rovdjuren – hajarna, svärdfiskarna, barracudorna, tonfiskarna – ett övertag. I varma vatten är de precis lika rörliga som varmblodiga djur, men de behöver inte alls lika mycket energi.
Det gör att de kan dominera ekosystemen på samma sätt som sälarna och valarna gör när vattentemperaturerna sjunker.
Delfinerna utgör ett intressant undantag. Bortsett från späckhuggaren – som tillhör samma familj – finns de flesta av dem i de varma haven.
Det kan hänga samman med att delfinerna samarbetar i stora grupper för att omringa stim av bytesfiskar. Då spelar det mindre roll att bytesfiskarna i många fall är snabbare än vad delfinerna är.
Forskarna avslutar studien med en varning. Oceanerna på jorden håller långsamt på att värmas upp av den pågående klimatförändringen, vilket inte bådar gott för de marina däggdjuren och fåglarna.
Effekter har redan börjat märkas. Grönlandsälarna i Barents hav norr om Norge har minskat i antal, liksom vissa arter av pingviner i haven runt Antarktis.
Enligt forskarnas beräkningar innebär varje höjning av havsytans temperatur med en grad Celsius en minskning av antalet havsdäggdjur med 12 procent.
På motsvarande sätt kan vi räkna med att kallblodiga djur kommer att gynnas när havet värms upp. Kanske sälarna kommer att ersättas av hajar i framtiden.