Christer Karphammar: ”Jag har sett skiten inifrån”
Nu har Christer Karphammars minnesanteckningar från tiden som FN:S förste internationelle domare blivit en bok. Det har kallats Europas farligaste jobb och ledde till att Christer behövde psykologbehandling.
Ur bokens prolog 2011 – ”Ett fall för psykolog: Hjärnskrynklare kunde vara bra för andra men aldrig för mig. Ändå måste jag falla till föga”.
I sjukdomshistorien står att läsa: ”65-årig man. Kissar i sängen. Saknar sexlust. Tål inte beröring och ömhetsbetygelser. Gråter vid minsta känsloladdade ögonblick ...”
Christer Karphammar, i dag pensionär, har upplevt sådant som är helt obegripligt svårt att förstå för utomstående. Han har levt bland bomber, upplopp, hot och mord på vittnen – sådant blev vardagsmat för honom.
– Jag har träffat många journalister som beskriver det – men det blir utifrån och tur är väl det. Jag har sett skiten inifrån, berättar Christer Karphammar, som numer bor i Sunnemo.
Han har sin rötter i Skåne och arbetade under flera år som domare i Västsverige och som chefsjurist i dåvarande Älvsborgs, senare Västra Götalands län.
– Jag började på tingsrätten i Trollhättan -73, har bott i Trollhättan och i prästgården i Båberg, Vänersborg. Lämnade väl inte bostaden i Trollhättan förrän 2002 då jag köpte prästgården i Sunnemo, norr om Karlstad. Är det något speciellt som gör att du väljer just prästgårdar?
– När jag var ung, 16-17 år, var jag aktiv i missionsförbundet men jag blev inte präst. Jag har en kristen bakgrund – är inte ateist men är i dag tveksam till religion.
15 år blev det som Christer var ute i Europa som FN:S förste internationelle domare. Det var uppdrag i bland annat Bosnien, Albanien, Kosovo, Serbien och Indonesien. De sista uppdragen var för FN där han har sekretessavtal. Att berätta om den här dramatiska perioden efter avslutat uppdrag var varken självklart eller enkelt. Och det var heller inte meningen att det skulle bli en bok.
– Tiden efter att jag kom hem var jag helt slut och desillusionerad. Man kan väl beskriva boken som en biografi, men jag känner mig osäker nu – tror jag köper upp hela upplagan själv, säger han och skrattar.
Helt slutkörd uppmanades han att gå hos psykolog för att bearbeta sina upplevelser och det gjorde han under ett års tid. Han skrev ner minnen från tiden om hur det kan se ut i världen.
– Jag är kritisk till Nato, EU, vissa utrikesministrar – jag kritiserar Carl Bildt vilket jag tar upp i boken – men vill också ge budskapet att få upp ögonen hur det egentligen fungerar i FN. Det är runt 196-197 medlemsländer i FN varav 80 procent är helt igenom korrumperade. Men vi måste ha FN.
Christer levde med livvakt och det sades att han hade Europas farligaste jobb.
– Men det finns alltid god energi i allt. Jag är exempelvis gudfar till ett muslimskt flickebarn vilket jag är glad för.
Christer Karphammar hade inte i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig att han skulle bli FN:S förste internationelle domare.
– Inte heller att jag skulle jaga Albaniens mest eftersökte mördare eller få göra en insats för folket i det av krigen förstörda forna Jugoslavien. Jag hade ju bara varit en vanlig domare och åklagare som med brustna illusioner i kärlekslivet tänkt leva för mina barn, jobb, vänner, jakt och golf och utan löften med en eller annan kvinna som sällskap.
Men så bevistade jag ett Rotarymöte.
Det förändrade hans liv totalt. Han träffade en 28 år yngre kvinna, Sanda, som han hade en relation med under ett år.
– Vi fortsatte att hålla kontakt efter det och träffades runt en gång varannan månad i Ljubljana – Sanda har en dotter och är serb.
En sådan träff blev extra spännande då han ombads att stanna kvar i Mitrovica för att sitta ordförande i en ytterst känslig rättegång.
Ur boken: ”För att överta det målet ställde jag kravet att FN skulle ombesörja att jag fick ett extraflyg till Östra Slavonien. Kvällen före rätte
gången och min avresa till Skopje fick jag beskedet att fransmännen skulle ta mig med helikopter till Osijek i Kroatien. Frankrikes president stod själv bakom löftet. Rättegången gick bra. Jag kördes med extra eskort till flygplatsen där en helikopter väntade. Det var den största helikopter jag flugit med.
”Nästan prick klockan 24.00 sänkte sig helikoptern ned mot en landningsbana i mörker. Jag instruerades att belysningen nedåt skulle tändas när jag måste hoppa ned med min resväska, så jag kunde se och ta mark”.
Efter dramatik och förvirring kunde Christer träffa sin käresta den gången.
– I dag mår jag bra. Sanda har flyttat hit till Sunnemo med sin dotter – det är så bra.
När Christer till slut kunde läsa och sammanfatta sina anteckningar är han tacksam över att han mött många underbara människor som gjort någonting för att det goda ska stå emot det onda.
Jag har träffat många journalister som beskriver det – men det blir utifrån och tur är väl det. Jag har sett skiten inifrån. Christer Karphammar