Jenny Wilson gjorde musik av sitt eget trauma
Redan dagen efter att Jenny Wilson hade blivit våldtagen visste hon att hon måste göra musik av händelsen. Nu släpps ”Trauma”, hennes andra album på temat. – Genom att jag skriver om det här återtar jag makten som jag förlorade den natten, säger hon.
Att släppa albumet ”Exorcism” 2018 var som att hantera en bomb för Jenny Wilson – på skivan fick lyssnarna ta del av berättelser från natten när hon blev våldtagen av en främling. När hon nu ger ut syskonskivan ”Trauma”, en ännu naknare skildring av händelsen, är hon lugnare.
Skivan har vuxit fram under en längre tid, parallellt med ”Exorcism”. I stället för elektroniska och dansanta melodier samarbetar hon nu med en hel symfoniorkester och dirigenten Hans Ek. På ”Trauma” har hon bland annat inspirerats av filmmusikern Bernard Herrmann, som ligger bakom soundtracket till ”Psycho” och ”Citizen Kane”.
Musiken användes i Dramatenföreställningen ”Who’s afraid of Jenny Wilson” som hade premiär hösten 2018 och ”Trauma” är hennes första album på svenska.
– Jag kände att om jag ska stå på en teaterscen, en ganska intim teaterscen, och förmedla någonting så viktigt och så hemskt, så måste jag göra det på mitt modersmål för att nå publiken, berättar Jenny Wilson.
Den åttaspåriga skivan är som en lång berättelse. Låten ”Händelseförloppet” är precis vad det låter som, en beskrivning av vad som hände natten då hon blev våldtagen.
–För mig var det spåret mest smärtsamt att spela in, men nästan ännu mer smärtsamt att lyssna på. Jag klarar inte att lyssna på det, det kanske ingen gör, säger hon.
Jenny Wilson utgår alltid från sig själv i sina låttexter. Albumet ”Hardships” från 2009 handlar om moderskapet och om att vara i ett krisande förhållande och på ”Demand the impossible” från 2013 bearbetade hon sin bröstcancerdiagnos.
Men att återkomma till samma ämne på två album har hon inte gjort tidigare på grund av vad hon beskriver som ett konstnärligt flyktbeteende – hon vill vidare direkt. Den här gången var det annorlunda, skivprocesserna gick in i varandra och det kändes omöjligt att låtarna skulle handla om någonting annat. – Min musik och mina låtar är i allra högsta grad ett verktyg för att försöka förstå min värld. Jag visste dagen efter det hade hänt att jag var tvungen att skriva om det, och jag var väldigt förbannad över det. Jag kände att fan, jag vill inte det här, jag har inte valt det här temat, fan också, säger hon. Jenny Wilson började samarbeta med Hans Ek och Norrköpings symfoniorkester efter att ha hört dirigenten tolka Kraftwerk i Berwaldhallen. – Han fick en hel symfoniorkester att låta som en enda asfet synt. Du kan tänka dig att det är 100 personer på scenen och alla jobbar med den här monotona musiken. Jag blev så tagen av det, berättar Jenny Wilson.
En av låtarna på det nya albumet heter ”Vem är rädd för vem?” och samma fråga ställer hon sig även på den förra skivan.
– Jag blev ett offer, men jag reser mig igen genom att berätta om det. Den som berättar är den som på något sätt återtar makten, så har jag tänkt. Det måste skrämma skiten ur den gärningsmannen.