Max Eskilsson: Därför spelar assistansersättningen roll
Rätten till personlig assistans ska stärkas. Detta slås fast i januaripartiernas 73-punktsprogram. Förhoppningsvis kommer individer som hamnat i kläm efter den allt hårdare Lss-tillämpningen återigen att kunna inkluderas.
Att politiken förmår värna de som behöver personlig assistans för att klara vardagsbestyr borde ses som ett grundläggande anständighetskrav i ett välfärdssamhälle.
Samtidigt får inte frågan stanna vid en gränsdragning om vilka som ska ha rätt till assistans. Även ersättningsnivåerna spelar roll. Fram till 2014 räknades den statliga assistansersättningen årligen upp i takt med kollektivavtalsenliga löneökningar.
Numera sker den årliga uppräkningen schablonmässigt, på ett sätt som innebär lägre nivåer än tidigare. Beloppet, som just nu ligger på 299,80 kronor i timmen, kan låta generöst.
Men dessa hundralappar ska räcka till såväl hela arbetsgivarens lönekostnad som kringkostnaderna i verksamheten.
Det kan till exempel handla om arbetsledning, utbildning av personalen och annat som gör det möjligt för de personliga assistenterna att göra ett bra jobb. I ljuset av detta borde det vara uppenbart att dagens nivå är långt från tillräcklig.
” Här måste en förändring till om ett långsiktigt tryggt system ska kunna upprätthållas
Som Ida Ingerö, näringspolitisk expert på Vårdföretagarna, lyfter i en debattartikel (Dagens Samhälle 3/9) slår den nya uppräkningsprincipen nu hårt mot bransch och därmed brukare. Risken är att många företag och andra privata utförare inom personlig assistans inte kommer att kunna driva verksamheten vidare, vilket skulle innebära att ansvaret hamnar hos kommunerna.
Som Vårdföretagarna också påpekar är kostnaden för kommunalt utförd personlig assistans hela tio till femton procent högre än den är för privata aktörer. Samtidigt visar siffror från Vårdföretagarna att vinstmarginalen för organisationens medlemmar inom personlig assistans, som har kollektivavtal med Kommunal, 2018 var försvinnande liten – 0,38 procent. Förutsättningarna för detta grundläggande stöd till samhällets mest utsatta är alltså långt ifrån betryggande.
Här måste en förändring till om ett långsiktigt tryggt system ska kunna upprätthållas. De flesta svenskar märker inte av förändringen. Personerna det berör, människor i störst behov av stöd, riskerar däremot att drabbas hårt av de låga ersättningarna.