Roy Andersson i rullstol i Venedig
Det var en mycket medtagen Roy Andersson som anlände till filmfestivalen i Venedig. Regissören fick lyftas ur taxibåten när han kom till festivalön Lido, och till tisdagens presskonferens kom han i rullstol. Alla intervjuer med svensk press ställdes in.
Orsak: oerhört smärtsamma höftproblem.
Den 76-årige Andersson deltar i årets tävling med sin film ”Om det oändliga”. Det är en mycket emotsedd comeback i Venedig, eftersom han för fem år sedan vann festivalens stora pris, Guldlejonet, för ”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron”.
”Om det oändliga” kompletterar den tidigare trilogin ”Sånger från andra våningen”, ”Du levande” och ”En duva…”. De filmerna var dock samtliga drygt 90 minuter långa, medan ”Om det oändliga” klockar in på korta 76 minuter. Det har tagit fem år att göra den, samtidigt som det då och då har spritts rykten om att Andersson inte mått bra.
Till presskonferensen kommer han körd i rullstol, som lyfts upp på podiet. Smärtorna till trots är han på gott humör och svarar på frågor om filmen, som liksom de tre tidigare består av oftast helt stillastående tablåer som med tragik och svart humor skildrar den mänskliga tillvaron. En genomgående figur i filmen är en präst som har tappat tron och som vill veta vad man kan göra åt det.
Roy Andersson är själv tydlig med vad han tycker om filmen.
– Jag har gjort en film jag tycker är bra, säger han.
– En bra film ska ha två sidor. En av de filmer jag beundrar mest är den italienska ”Cykeltjuven”. Den är sorgsen, den är grym, men den är också vacker. Och varför är den vacker? Jo, därför att den är så sann. Konst ska alltid vara sann, den ska kombinera medkänsla och sanning.
Någon frågar om hans färgsättning, om ”varför det verkar som om solen aldrig skiner i Oslo” (journalisten i fråga har uppenbarligen dålig koll på Anderssons hemstad).
– Jag vill göra bilder som människor inte kan gömma sig i. Man skulle kunna kalla det för ett ljus utan nåd, säger Roy Andersson och fortsätter:
– Den amerikanske konstnären Edward Hopper har alltid varit en stor inspirationskälla. Hans målningar var väldigt personliga, inte minst när det gäller motiven och hur han ramade in dem.
Producenten Pernilla Sandström konstaterar att Roy Anderssons filmer kan se enkla ut, men att det är mycket svårt att visualisera hans idéer.
– Det tar åratal, det är precision från första dagen. Vi har gjort fyra
filmer tillsammans, och jag har sett dem komma till liv. Sedan är det viktigt att se till att publiken får möjlighet att se dem.
Fransmannen Philippe Bober jobbar som medproducent både åt Roy Andersson och Ruben Östlund (han var inblandad i både ”Turist” och i ”The square”). Han kallar den svenske regissören för unik både när det gäller form och innehåll.
– Jag förstår att ni journalister har svårt att skriva om hans filmer, eftersom de inte har en rak storylinje. Varje scen står för sig själv, och innehåller både mörker och mänsklighet. Varje bild är komponerad som en tavla. Det finns ingen annan regissör som jobbar lika noggrant med varje bild.
”Om det oändliga” ska nästa vecka visas på filmfestivalen i Toronto. Roy Andersson kommer inte att resa dit, det omintetgörs av höftsmärtorna. I Sverige får filmen biopremiär 15 november.