Polisen: ”Jag fortsätter skjuta tills han faller”

Poliserna var övertygade om att de befann sig i livsfara – och de sköt fram till dess att de uppfattade hotet som avvärjt. 25 skott senare hade 20-årige Eric Torell mist livet.

– Jag tänker att: ”ja, nu skjuter han NN (kollegan). Då väljer jag att skjuta.

Det berättade den 31-åriga polis som står åtalad för vållande till annans död när han förhördes i Stockholms tingsrätt i rättegången om den tragiska dödsskjutningen förra sommaren.

Av de totalt 25 avlossade skotten träffade tre, varav två i Eric Torells rygg. Ett av dessa konstaterades vara dödligt. Det skottet avlossades av 31-åringen.

– Jag fortsätter skjuta tills han faller till marken. Då tappar han vapnet och jag slutar att skjuta, sade han i rätten.

Åklagare och försvar är överens om att skotten som avlossades då Torell stod vänd mot poliserna var inom nödvärnsrätten, då poliserna upplevde att de befann sig i livsfara. Eric Torell höll vid tillfället ett verklighetstroget leksaksvapen i handen. Åklagare Martin Tidén hävdar däremot, till skillnad från försvaret, att nödvärnsrätten försvann när Torell vände sig med ryggen mot poliserna.

Både 31-åringen och hans 36-årige kollega, som åtalats för tjänstefel, berättade om när de fick larmet om en beväpnad man i Vasastan i Stockholm. På vägen informerade patrullen om att det finns en person i det aktuella området som är markerad som farlig. Mannen har haft vapen och sprängmedel och har tidigare hotat att skjuta poliser.

– Det höjer min vaksamhet ännu mer, givetvis, sade den 36-årige polisen.

När Eric Torell kommer gående emot dem, med plastvapnet i handen, uppfattar de därför situationen som hotfull och ser till slut ingen annan utväg än att skjuta, berättar poliserna.

Fokus under förhöret med Eric Torells mamma Katarina Söderberg låg på sonens begränsade rörlighet. Det är av vikt för åklagarens tes om att poliserna skulle ha kunnat avsluta skottlossningen när Torell vände sig.

Enligt mamman gjorde hans diagnoser – bland annat Downs syndrom och hjärtfel – att han rörde sig mycket klumpigt.

– Han var sävlig. Allting gick väldigt långsamt, sade Katarina Söderberg.

Hon berättade också om hur mycket han gillade poliser, och att han hade svårt att förstå att något kunde vara farligt.

– Han hade ingen förståelse för faror. Att något kunde vara farligt, det kunde han inte förstå. Hans utgångsläge var alltid att alla var snälla, sade mamman.