Nedfrysning förlänger transplantationsfönster
För första gången har forskare lyckats förvara ett mänskligt organ under fryspunkten utan att det tar skada. På så sätt har den tid som en lever kan förvaras utanför kroppen trefaldigats, vilket kan få betydelse för alla de som väntar på en levertransplantation.
Varje år genomförs cirka 200 levertransplantationer i Sverige. I dagsläget väntar ett 50-tal svenskar på en ny lever.
En kritisk faktor är tillgången på avlidna donatorer, medan en annan begränsning är den tid som levern kan förvaras utanför kroppen utan att den förstörs. I dag är denna tid cirka nio timmar, men nu har forskare lyckats trefaldiga denna tid, vilket antas få stor betydelse för patienterna.
– Det här är ett genombrott. I dag är varje transplantation en kamp mot klockan, varför det funnits ett stort behov av att öka den tid ett organ kan förvaras utanför kroppen, säger en av forskarna bakom studien, Reinier de Vries vid Harvard Medical School i USA, under en presskonferens.
I dag förvaras ett levertransplantat på is i temperaturer på mellan fyra och åtta grader Celsius. På så sätt kan levern förvaras i cirka nio timmar innan den börjar ”dö” med irreparabla skador som följd. Om den däremot hade förvarats i minusgrader hade den överlevt längre, men då hade det uppstått andra skador i stället, liknande de köldskador som kan uppstå på huden om det är kallt ute.
År 2014 visade forskare vid Harvard Medical School i USA att det är möjligt att frysa ner råttlevrar med hjälp av ”supercooling”. I korthet går tekniken ut på att man förbereder organet inför nedkylningen genom att låta en skyddande lösning fördelas jämnt i hela organet. Syftet är att undvika skadlig isbildning.
En mänsklig lever är dock 200 gånger större än en råttas och isbildningen sker exponentiellt i förhållande till volymen. Men genom att kombinera olika program har nu samma forskare lyckats frysa ner en mänsklig lever till fyra minusgrader.
Markus Gäbel är överläkare på transplantationscentrum vid Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. I hans värld är det dock inte tidsfaktorn som är det största problemet, utan bristen på avlidna donatorer.
– Det händer att människor avlider i väntan på ett organ. Vi försöker alltid transplantera organet så fort som möjligt, men visst kan det få betydelse om tiden som den kan förvaras utanför kroppen blir längre, eftersom det i så fall skulle bli lättare att planera operationerna. I dag äger de oftast rum på kvällen eller på natten. Teoretiskt kan man också tänka sig att detta skulle kunna öka möjligheterna att utbyta organ, säger han.