Mattias Andersson vill hitta andra sätt att berätta
Han började som skådespelare men ville hellre skriva och regissera. I dag är Mattias Andersson en av landets mest uppmärksammade dramatiker och regissörer, ständigt i färd med att utforska teaterns gränser.
Vad skulle du göra annorlunda om du fick leva om ditt liv? Ett tvärsnitt av Sveriges befolkning från norr till söder fick frågan och nu håller Backa teaters konstnärliga ledare Mattias Andersson på med repetitionerna av pjäsen som bygger på intervjuerna.
– Det är en fråga som sätter i gång mycket hos människor. Om jag föddes igen med samma förutsättningar, skulle jag ändå leva samma liv? Vilka val är fria? Det finns något utopiskt i teaterns kraft att kunna iscensätta en alternativ livsväg för en människa som befinner sig i ett fastlåst läge, säger han.
För att samla in alla intervjusvaren tog Mattias Andersson hjälp av sociologer och andra researchers. Sedan gick han igenom det omfattande materialet och satte ihop det till en föreställning som alltså till stor del utgörs av de intervjuades egna ord.
– Men det är inte förrän ensemblen börjar jobba ihop som man vet hur det blir. Man kan inte bestämma allt på förhand när man jobbar med teater.
”Vi som fick leva om våra liv” har premiär i oktober på Backa teater i Göteborg och spelas under våren på Dramaten i Stockholm.
Vad skulle då Mattias Andersson själv göra annorlunda om han fick ett liv till?
– Jag? Herregud, det är en svår fråga. Men spännande. Om inte teatern och konsten hade varit ett alternativ skulle jag kanske ha valt ett jobb där man inte måste gräva i sig själv hela tiden. Gärna något med ungdomar.
Han växte upp i Göteborgsförorten Västra Frölunda. Något teaterintresse fanns inte men i tonåren började han skriva dagbok, dikter och noveller. Där hittade Mattias en egen röst som kunde formulera sådant som han var rädd att säga högt.
Efter gymnasiet fick han via Arbetsförmedlingen ett beredskapsjobb på Larssons teater, en fri teatergrupp där han förutom att arbeta som städare också fick medverka på scenen. När Mattias sedan kom in på skådespelarlinjen på teaterhögskolan i Göteborg insåg han att han hellre ville skriva för scenen än stå på den och agera.
– Jag skrev min första pjäs där, jag var 23 år och den hette ”Och utanför ligger havet”. Först vågade jag inte visa den för någon, men när några av mina skolkamrater fick läsa den, bland andra Shanti Roney, tyckte de att vi skulle spela den. Det blev min slutproduktion på utbildningen.
Pjäsen handlar om en ung kille som känner sig ensam och rädd. Han brevväxlar med en tjej i ett annat land och när de möts uppstår en spänning i gränslandet mellan hur man framställer sig själv i skrift och den man är öga mot öga.
Efter några år sa Mattias upp sig från skådespelarjobbet på Backa teater. Han ville skriva och regissera, startade teatergruppen Underhållningsdivisionen och fick framgångar som bland annat ledde till Susanne Ostens teater Unga Klara i Stockholm.
Och så kom frågan från Angeredsteatern 2006 som skulle bli en vändpunkt. Ville Mattias Andersson möjligen göra teater baserad på dokumentärt material? Efter lite funderande svarade han ja.
– Jag anlitade sociologer på universitetet som skötte intervjuandet vetenskapligt. Så på ett sätt reducerade jag mig själv där. När verkligheten mer och mer liknar fiktion ville jag som konstnär hitta andra sätt att berätta om människan – att öppna mig för vad personerna faktiskt svarade.
Resultatet blev den uppmärksammade ”The mental states of Gothenburg” som bygger på intervjuer med 20-åringar och deras livserfarenheter. Därmed hade Mattias Andersson slagit in på den dokumentära teaterns väg, samtidigt som han blev konstnärlig ledare på Backa teater som är inriktad på barn och ungdom.
– På kvällarna spelar vi för den mer teatervana publiken. På dagarna kommer tvångskommenderade ungdomar med påslagna mobiltelefoner och det är ju en helt annan utmaning. Men jag gillar det, de har ingen förutfattad mening om vad teater är och det ligger en stor frihet i det.
Vad gör du om tio år?
– Hjälp! Det vet jag inte. När det gäller mitt personliga konstnärskap har jag väldigt kort framförhållning.