Birro: En extremt spännande och viktig historia
Den prisade manusförfattaren Peter Birro ger sin syn på modiga frilansjournalister, fejknyheter, Carl Bildt, Lundin oil och det svåra i att försöka göra boken ”438 dagar” rättvisa som film.
När jag når den numera Stockholmsbaserade göteborgaren Peter Birro över telefon har han precis slagit sig ner vid sitt skrivbord på frilanskontoret nära Odenplan.
Här har han de senaste sex åren i omgångar suttit och skrivit manus till bioaktuella filmen ”438 dagar” efter Johan Persson och Martin Schibbyes bok. Där berättar den riksbekanta journalistduon om sin resa från Somalia in i Etiopien, där de ville undersöka hur den hänsynslösa jakten på olja drabbade befolkningen i den konfliktfyllda Ogadenprovinsen.
Den 1 juli 2011 greps de, sedan de tillsammans med gerillan ONLF (Ogadens nationella befrielsefront) tagit sig över gränsen. De anklagades för terrorbrott och dömdes 27 december, efter en hårt kritiserad rättegång, till elva års fängelse. Därefter påbörjades deras kamp för överlevnad i det ökända Kalityfängelset. 438 dagars helvete som de själva beskrivit det som.
– Det här är en extremt spännande, komplex och viktig historia att berätta, säger Peter Birro som jobbat nära Johan Persson och Martin Schibbye under manusskrivandet.
– Vår dialog har varit en enorm källa till kunskap och insikter.
Själv följde han händelseförloppet 2011 noga, och träffade när han var gäst i Svt-programmet ”Skavlan” också Martin Schibbyes fru Linnea.
– Hennes hårda kamp för att få hem Johan och Martin kunde ha blivit en film i sig, resan från jobbet i mjölkdisken till att sitta i tv och prata om mänskliga rättigheter.
För Peter Birro har den stora utmaningen varit att välja bort vissa saker och samtidigt försöka behålla komplexiteten i den politiskt viktiga historien. Det har funnits så många aspekter att ta hänsyn till, säger han och börjar lista dem:
– Huvudpersonerna Johan och Martin. Två extremt olika personer som tillsammans reser ner till Etiopien, sedan Anna Roxvall som Johan egentligen skulle jobbat med blivit gravid. De är utlämnade till varandra under resan och hamnar i en situation där de bara har varandra. Ur det föds en stark vänskap.
Vardagen i Kality-fängelset är påfrestande.
–Här kommer Johan och Martins vilja att överleva fram, i en psykologisk nedbrytande miljö. Men de möter också människor som hjälper dem och påverkar dem.
Filmen lyfter fram hur svårt det är för västerländska journalister att resa till en plats som Ogadenprovinsen utan att ta hjälp av aktörer på plats. Johan Persson och Martin Schibbye drivs ut i öknen där de utsätts skenavrättning. Senare tvingas de också medverka i en fejkad dokumentär.
– Efter Trumps maktövertagande i USA och diskussionen om fake news känns ”438 dagar” om möjligt ännu mer angelägen. Det är oerhört viktigt att fortsatt värna om modiga journalister som vågar resa ut i världen för att granska missförhållanden. Men journalister i dag lever farligt och de som uppsöker oroshärdar är ofta frilansare.
Peter Birro pausar, frågar om han pratar för fort. Sedan fortsätter han lista filmens teman: Svenska företags sätt att bete sig i tredje världen.
– Johan och Martin reste till Ogaden för att skriva om det folkmord flyktingar därifrån berättat om. De spårade kopplingar mellan övergreppen och det i regionen verksamma svenska bolaget Lundin oil (senare Lundin Petrolium). En politisk dimension fanns också eftersom Sveriges utrikesminister Carl Bildt satt i Lundin oils styrelse åren 2000 till 2006. Hur mycket visste han om situationen i Etiopien?
Senare kom Johan Persson och Martin Schibbyes hopp om att bli frisläppta, paradoxalt nog, att stå till samme man som de rest till Ogaden för att granska: utrikesministern.
–Frågan Johan och Martin måste ställa sig är: ”Kan vi verkligen lita på Carl Bildt, att han gör vad han kan för att få ut oss?” Det tror jag nu så här i efterhand verkligen att han gjorde, men då befann han sig mitt i ”a conflict of interest” så frågan var ju berättigad.
Vad tror du att Carl Bildt kommer att tycka om filmen ”438 dagar”?
– Jag hoppas att han ska tycka att det är lite obekvämt. Ingenting av det som sägs är något som jag har hittat på, men innebörden i det han säger får ju en annan betydelse när vi som publik sett hur situationen ser ut i Ogaden.
Peter Birro poängterar till sist också den etiopiska kontexten, med en brutal regim som välkomnar ut
ländska oljebolag samtidigt som där också finns ett lokalt motstånd mot oljebolagen.
– Här har jag lagt till en person i • manus, som inte finns i boken: Abdullahi, rådgivare till presidenten i Ogaden. Han existerar i verkligheten, • och spelar en viktig roll.
Var det inte svårt att få med alla de här aspekterna i samma film?
– Som manusförfattare är man lite av en apotekare: måste dosera exakt antal droppar: en mängd • droppar fängelse, några droppar Carl Bildt och så vidare ...
Det viktigaste för Peter Birro blev att hitta berättelsens smärtpunkt:
– För mig är det när Johan och Martin inser att de blivit brickor i ett politiskt spel som är så oerhört mycket större än de själva. De döms till elva års fängelse och ställs inför ett orimligt dilemma: ska vi överklaga domen? Eller ska vi lyssna på dem som förespråkar tyst diplomati, erkänna och be om nåd? Vad händer om vi inte få nåd? Då är vi fast i Kalityfängelset och har dessutom erkänt ett terrorbrott vi inte gjort oss skyldiga till.
Samtidigt som grävande journalistik är viktigare än någonsin, har medieklimatet hårdnat och resurserna minskat sedan 2011 konstaterar Peter Birro.
– Vi behöver fortsatt fakta och granskningar – inte bara åsikter. Undersökande journalistik måste få ta tid och kosta pengar, obehagliga sanningar måste fram. De som vågar
kämpa för detta – de är de verkliga hjältarna.
Journalisten Martin Schibbye och fotografen Johan Persson ägnade ett halvår i London enbart åt förberedelser inför resan.
– De jobbade inte med snuttifiering utan ville förstå större sammanhang kring kolonialism och oljeborrning, lyssnade till lokalbefolkningen, besökte flyktingläger. Det känns som att det blir allt svårare att få den typen av material publicerat i tidningar.
– Grävande journalister tycks i högre utsträckning i stället ge ut böcker. Johan Persson och Anna Roxvall släppte nyligen till exempel boken ”Västsahara Inifrån: att svika ett folk”, och Martin Schibbye ”Jakten på Dawit”.
Gabriel Byström, journalist, författare och kulturchef på GP åren 2006-2015, reste vid flera tillfällen ner till Kalityfängelset och skrev artiklar om Martin Schibbye och Johan Persson, och deras situation. En bevakning som Peter Birro följde.
Samtidigt har du själv twittrat oerhört kritiskt om medier i allmänhet och GP i synnerhet?
– Där har jag väl främst pratat om Hjörne och hans affärer och GP:S tvivelaktiga politiska inriktning under senare år, svarar Peter Birro.
– En del skamlösa texter har vandrat ut från GP:S ledarsida och jag undrar till exempel vad en tidigare Gp-skribent som Ingrid Segerstedt Wiberg skulle ha tyckt om dem. Samtidigt är tidningen full av fantastiska journalister, som inte rår på vem som äger tidningen, så det är komplicerat.
Nu har ”438 dagar” fått svensk biopremiär, med barndomsvännerna Matias Varela och Gustaf Skarsgård i huvudrollerna som Johan och Martin.
– De har givit sin själ och sitt hjärta, ställt sig till förfogande och varit helt lysande. Att skådespelarna känt varandra sedan de var små tjänar vi på i filmen. Det är något i dynamiken dem emellan som har blivit helt ... enastående.