Sjukhusen plågas av Robert Mugabes arv i Zimbabwe
Få institutioner speglar sitt lands förfall under den förre presidenten Robert Mugabe som Zimbabwes allmänna sjukhus. En gång i tiden hyggligt välfungerande, men nu nedgångna och med utrustning som lämnar mycket övrigt att önska.
Sjukvårdsanställda vittnar om engångshandskar som tjänar som urinpåsar, om operationssalar utan glödlampor och patienter som tvingas att betala för bensinen till ambulansen som kör dem till sjukhuset.
Robert Mugabe dog i förra veckan på ett sjukhus i Singapore 95 år gammal. När han tog makten i det afrikanska landet 1980 bars han fram av ett folk och en befrielserörelse som fått nog av dåvarande premiärministern Ians Smiths rasåtskillnadspolitik. Han hade också stort stöd av det internationella samfundet. Men ekonomisk vanskötsel under Mugabes långa styre har lett till att Zimbabwes folk nu tvingas kämpa för sin överlevnad.
Zimbabwiska läkare noterar torrt att den förre ledaren sökte vård 800 mil från sitt hemland – i Singapore. Mugabe fick vård på en lyxig klinik där den billigaste ”sviten” kostar 8 200 kronor dygnet.
– Det ligger mycket symbolik i att den förre presidenten, som ledde det här landet i mer än tre decennier, inte hade tillit till landets sjukvård, säger Edgar Munatsi, läkare vid sjukhuset i Chitungwiza, cirka tre mil utanför huvudstaden Harare.
Under de dagar som gått sedan Robert Mugabe dog har hans eftermäle debatterats intensivt. Det handlar om mannen som fick stopp på det vita minoritetsstyret och som i början av sitt maktinnehav hyllades – inte minst för de utbildningsreformer och satsningar på sjukvården han lät införa.
Men det handlar också om en tyrann som vägrade släppa ifrån sig makten, som tystade motståndare och som berikade sig själv och sin familj medan han körde landets ekonomi i botten. Många anser att de tydligaste resultaten av Robert Mugabes 37 år vid makten blev hyperinflation, brist på livsmedel och misär.
För övrigt var inte Mugabe ensam om att söka vård utomlands. För närvarande är landets vicepresident Constantino Chiweng iväg till Kina för några veckors medicinsk behandling.
Och det är inte svårt att första varför, konstaterar nyhetsbyrån AFP:S reporter som granskar sjukvården i Zimbabwe.
Utanför sjukhuset i Chitungwiza hänger en skylt som lovar patienterna kvalitetsvård. Men bakom sjukhusets dörrar råder ingen kvalitet. Edgar Munatsi berättar att operationer ofta ställs in eftersom det saknas narkos. Den underbetalda personalen har nyligen varnats från att ”äta mat avsedd för patienterna”.
De tre komponenterna brist på mediciner, föråldrad utrustning och avsaknad av personal, utgör ibland en dödlig mix.
– Det är hjärtskärande när du förlorar patienter som inte skulle behöva dö under normala förhållanden, säger Munatsi.
Samma dystra läge råder i Harare Central Hospital i huvudstaden.
Läkare som inte vill uppge sina namn av rädsla för repressalier berättar om att man dragit ner på städningen på sjukhuset. Operationer ställs in på grund av att det inte finns något rinnande vatten.
– I operationssalarna ligger det lakan som är blodindränkta och fulla med avföring eftersom det inte går att tvätta, säger en läkare.
Endast en operationssal inom den pediatriska avdelningen fungerar.
Sedan tidigt 1990-tal har den zimbabwiska sjukvården stadigt försämrats. Innan dess reste människor till Zimbabwe från andra afrikanska länder för att få vård, minns en äldre läkare.
I dag har patienter och anhöriga närmast resignerat inför den rådande situationen.
– Det är patetiskt, säger Saratiel Marandani, en 49-årig gatuförsäljare, som själv tvingades köpa det förband som hans mor som ligger på sjukhuset måste ha.