Margaret Atwood: Vi har nästan redan hamnat i Gilead
En allt mer kvinnofientlig värld fick Margaret Atwood att slutligen skriva en uppföljare till ”Tjänarinnans berättelse”. För första gången presenterar hon nu ”Gileads döttrar” offentligt. Den här gången står tant Lydia i centrum.
Rummet går i grönt när Margaret Atwood kliver in till den samlade världspressen på British Museum i London, där hon för första gången berättar offentligt om uppföljaren ”Gileads döttrar”. Grönt är färgen på bokomslagets tjänarinna, och en Margaret Atwood på strålande humör visar upp sina naglar med matchande nagellack.
– Vi har nya kostymer, för det skulle regimen ha haft, och en ny visionär grupp. Kanske kommer de att omvända också dig, skämtar hon med släpig röst och ironiskt bett.
Läsarna har länge ansatt henne med frågor om hur det ska gå för Offred, som kämpar för sina barns och sin egen frihet i den kristna fundamentalistiska republiken Gilead. Det folk oftast har undrat är hur det totalitära samhället slutligen faller. ”’Gileads döttrar’ är ett utforskande av den frågan.
Hemlighetsmakeriet har varit enormt, liksom förväntningarna.
– Jag är så tacksam och glad för alla läsare som har stannat kvar med mig. Och tacksam mot mitt team, för det har varit så svårt att hålla locket på. Det har utförts flera försök att stjäla manuset, berättar hon.
Intresset för berättelsen är på topp efter Hulus tv-serie med Elisabeth Moss i huvudrollen. Men den har också aktualiserats av det politiska världsläget. Margaret Atwood är själv född 1939, och därför medveten om att etablerade samhällssystem kan försvinna över en natt. Ändå tyckte hon att upplägget med en teokratisk diktatur var överdrivet då hon skrev om Gilead, i Västtyskland, 1985.
Det tycker hon inte längre, och den skämtsamma tonen förbyts i allvar. Länge trodde hon att ”Tjänarinnans berättelse” aldrig skulle få en uppföljare.
– Men i stället för att röra oss bort från Gilead rör vi oss emot det. Så jag omförhandlade min ståndpunkt, säger hon och berättar att valet i USA 2016 gjorde henne övertygad.
Offred har kommit att bli en symbol för kampen mot kvinnoförtryck, och i USA har kvinnor som protesterar mot nya strängare abortlagar dykt upp i domstolar iklädda tjänarinnornas dramatiska röda dräkter.
– Det är en briljant protest, för du stör ingen och kan inte kastas ut för att du är klädd på ett visst sätt. Det är en slående bild som har dykt upp över hela världen. Och alla förstår vad den betyder, tack vare tv-serien. Men protesterna skulle inte hållas om inte länder envisades med att låta folk som inte borde ha den rätten bestämma om kvinnors kroppar, säger hon och blir än skarpare:
– Om man ser på de lagar som stiftas i USA nu så är vi nästan i Gilead. Vad de nya lagarna om kvinnors kroppar säger är att staten äger din kropp.
I uppföljaren utspelas handlingen 15 år efter ”Tjänarinnans berättelse”, och tre kvinnor är berättare. Originaltiteln är ”The testament” och boken handlar om en kvinna som gör upp med sig själv. I centrum står Tant Lydia, en av Gileads främsta försvarare, samt två unga kvinnor. Margaret Atwood skriver ofta om kvinnor i utsatta positioner, men utifrån en feminism som låter dem vara komplicerade, mångfacetterade, olika varandra.
Atwood ville inte använda Offreds röst igen. Ändå ger hon svaren på vad som slutligen händer henne, när Gilead faller sönder inifrån.
Den här gången ville hon förstå Tant Lydias bevekelsegrunder.
– Hur får folk i den här typen av hierarkiska regimer sina positioner och vad använder de makten till?
” Vad de nya lagarna om kvinnors kroppar säger är att staten äger din kropp.
Margaret Atwood
Hur rättfärdigar de den? Jag har alltid varit intresserad av den typen av frågor.
Inga grymheter i boken är påhittade, det gör Atwood en särskild poäng av. Hon har dragit trådar ur historien och ur sitt stora bibliotek med krigslitteratur: gruppavrättningar, bokbål, nazisternas avelsprogram, den argentinska militärjuntans barnstölder och slaveriets
historia. Hon undersöker ”Vad händer om”-scenarier, med en litterär form som hon kallar ”spekulativ framtidsfiktion”: vad händer om vi inte sätter stopp för utvecklingen? Och hur faller sådana här samhällen slutligen sönder?
Själv tycker hon att hennes båda böcker om Gilead är hoppfulla.
– Det finns skäl att vara optimistisk om den här typen av regimer, för de brukar inte överleva.