Skruva den som Mellqvist!
Efter att ha varit fotbollsproffs under hela sitt vuxna liv har Lilla Edet-sonen Alexander Mellqvist funnit en ny tillvaro efter fotbollskarriären. Förr snickrade han ihop anfall på fotbollsplanen, nu snickrar han bokstavligt talat. – Jag känner verkligen
Kvällen den 14 augusti 2005 äntrade en allsvensk debutant planen under Göteborgsderbyt mellan BK Häcken och Örgryte IS. Denna debutant var den 19-årige mittfältaren Alexander Mellqvist, fotbollsfostrad i Lilla Edet-klubben Inlands IF, som då hade tillhört ÖIS:S akademi i cirka tre år. Vid ställningen 1-1 och med en matchklocka som tickat i över 90 minuter fångade lagets storstjärna Ailton Almeida upp en djupledsboll. Brasilianaren drev bollen längs sidlinjen och skickade in bollen framför mål. Där fanns Mellqvist och kunde stöta in segermålet i öppen kasse.
– Det var magiskt! Det var visserligen ett läge som inte gick att missa, men det var lika underbart ändå. Jag hade stora delar av familjen på plats, vilket gjorde det ännu bättre, återberättar Alexander med ett leende när Ttela-sporten får störa honom under en lunch.
Målet gjorde honom till en omedelbar favorit bland Örgrytes supportrar och blev startskottet på en elitfotbollskarriär som varade fram till i vintras. Sedan tre år tillbaka jobbar han som snickare på byggfirman Tuve bygg. En stor omställning från det mer glassiga livet som fotbollsproffs, men det råder ingen tvekan om att han trivs med sitt ”nya” liv.
– Det funkar jättebra. Under fotbollskarriären visste jag inte vad jag skulle göra när den tog slut, men när vi åkte ur superettan med Ljungskile 2016 fick jag möjligheten att testa på att jobba på Tuve bygg. Det passade mig jättebra och det gör det fortfarande. Jag trivs bra med yrket som sådant och med kollegorna.
Den kollega han jobbar närmast med är Peter Falk (tidigare Andersson och fotbollsspelare i Vänersborgs IF). Duon håller på med olika byggnadsprojekt, men för tillfället anpassar de bostäder för Trollhättans stads räkning.
Under de två sista elitsäsongerna i karriären kombinerade han jobb med spel i division 1 för Ljungskile SK:S räkning. När han sedan tog beslutet i vintras att lägga skorna på hyllan var det inte ett särskilt dramatiskt beslut för honom, trots att han har livnärt sig på sin fotboll i över tio år.
– Nej, det kan jag inte säga att det var. Jag är en annan person nu än vad jag var när jag var yngre. Jag hade kunnat få erbjudanden om att fortsätta spela på hög nivå, men jag kände att den tiden var förbi samtidigt som jag trivdes bra med jobbet.
Andra tongångar var det nog när han som 16-åring lämnade moderklubben Inland efter två A-lags
säsonger. Göteborgsrivalerna IFK Göteborg och Örgryte IS slogs om hans signatur, men till slut var det den sistnämnda klubben lyckades värva honom.
Var det en stor omställning att lägga av med fotbollen som 32-åring så var det inget emot att som 16-åring flytta från hemmets trygga vrå i Lilla Edet till en lägenhet i centrala Göteborg.
– Det är klart att det var tufft, man blev tvungen att bli vuxen ganska fort. Men ÖIS tog hand om oss som flyttat in till Göteborg väldigt bra, de servade oss ofta med mat till exempel, berättar Alexander om den inledande tiden i ÖIS, då han delade lägenhet med Trollhättekillen Rickard Johansson (sedermera målvakt i FC Trollhättan).
Fram till den där augustikvällen 2005 spelade han i föreningens ungdomslag och i diverse ungdomslandslag. Efter succédebuten mot Häcken var han dock mer eller mindre gjuten i A-truppen.
Mellqvist var kvar i klubben till konkursen 2010 och fick då uppleva både glädje (uppflyttningen till allsvenskan 2008) och sorg (dubbla nedflyttningarna till superettan 2006 och 2009).
– Det var tungt, personligen kände jag att jag höll bra allsvensk klass men dessvärre lyckades vi inte hålla oss kvar.
I stället höll det på att bli en flytt till Esbjerg och spel i den danska högstaligan.
– Ja, det var synd att det inte blev av för det hade varit kul att testa sig på den nivån. Dessvärre gjorde tillfälligheter att det inte blev av. De tog in en annan spelare trots att de var väldigt nöjda med mitt provspel.
Karriären avslutades sedan med spel i superettan och division 1 med Varbergs BOIS och Ljungskile.
– Jag känner absolut att jag hade mer i mig än vad jag fick ut, men det var små tillfälligheter som gjorde att jag inte fick chansen på högre nivå i den omfattning som jag hade velat, säger han och fortsätter:
– Men om jag ska vara ärlig, har de besluten jag tog då lett till att jag hamnade på den plats i livet som jag är på nu med ett bra jobb och en härlig familj så finns det inte mycket att klaga på.