Valencia nådde toppen – och föll tillbaka in i kaoset
Den 25 maj krönte hundraårsfirande Valencia jubileumsåret med säkrad Champions League, och en Copa del Rey-titel. Vilt firande utbröt i den titeltörstande staden, tränaren Marcelino hyllades och spelarna och supportrarna vågade äntligen se med tillförsikt på framtiden. En sommar senare har Valencia återigen kastats tillbaka in i kaoset, med sparkad tränare och interna stridigheter.
Det var länge sedan den vackra, apelsintäta staden på den spanska östkusten hade någonting värt att fira i fotbollsväg men efter Copa del Rey-triumfen i våras, där Barcelona besegrades i finalen, formligen bubblade det i hela staden. Det dansades i Turian, den uttorkade flodbädden som skär som ett grönt ärr genom stadens hjärta, och folket vällde ut på gatorna.
Klubbens hundraårsjubileum, den så svåra säsongen som länge såg ut att gå åt skogen, kulminerade i en säkrad Champions League-plats och den första titeln på elva år. Firandet var vilt och lagkaptenen Dani Parejo talade lyriskt om hur det äntligen infann sig en tro på framtiden för Valencia, med en talangfull, enad spelartrupp, en skicklig tränare och stabilitet både på och utanför planen. Nu skulle klubben fortsätta klättringen mot den spanska toppen, där Valencia hör hemma.
Ett par månader senare framstår Parejos ord som hopplöst naiva.
Valencia är en klubb som vant sig vid ett konstant tillstånd av hjälplöshet. Los Ché har hoppat från kris till kris och gått från tränare till tränare sedan klubbens ekonomi kollapsade när ambitiösa satsningar och arenabyggen sammanföll med den spanska finanskrisen i början på 2000-talet. Men de senaste två åren hade de passionerade och berömt svårflörtade Valencia-supportrarna äntligen börjat känna hopp. Sedan Marcelino García Toral anställdes som tränare och Mateu Alemany tog sig an rollen som sportchef stakades det plötsligt ut en tydlig plan. Det fanns stabilitet och en vision för hur Valencia skulle spela fotboll, vad framtiden skulle bringa och vilka spelare som skulle vara en del av den.
Resultaten följde, men illa dolt under ytan bubblade en intern maktkamp i Valencia. Marcelino och Alemany hyllades för framgångarna, men singaporianske ägaren Peter Lim och presidenten Anil Murthy stämde inte in i jubelkören. När Marcelino reste till Singapore för att träffa Lim efter säsongen gratulerades han för att ha säkrat Champions League – cuptriumfen nämndes inte ens.
Under sommaren eskalerade konflikten och kampen om det sportsliga styret i Valencia pågick mer eller mindre framför öppen ridå. Marcelino förvägrades värvningarna av Rafinha och Denis Suárez och protesterade öppet när Lim försökte sälja storstjärnan Rodrigo Moreno till Atlético Madrid för en, i sammanhanget, spottstyver.
Under landslagsuppehållet, tre matcher in i säsongen, sipprade uppgifterna ut i lokalpressen – Marcelino sparkas och ersätts av Albert Celades.
Marcelino var nära tårar på presskonferensen. Spelarna gick i taket och tog till sociala medier för att protestera, en efter en. Klubbens svar gjorde ingenting för att stilla ilskan.
”Vi har lidit, men de av oss som älskar Valencia måste sluta samman. Utan strider, utan distraktioner som bara skadar oss. Det är vad det är”, kommunicerade klubben. Det är vad det är.
Och Valencia är tillbaka där de varit så många gånger tidigare det senaste decenniet. Mitt i kaosets rike. Efter det omedelbara upproret i sociala medier gick spelarna in i en silenzio stampa – en mediebojkott. Men trots missnöjet, och osäkerheten, försöker spelarna sluta samman. Efter 1–0-segern mot Chelsea i veckan tog kapten Parejo slutligen blad från munnen.
– Det var en svår situation för alla, och det bästa för oss var att hålla tyst och gå ut och spela. Mister gjorde ett fantastiskt jobb, det kommer vi minnas och hans namn kommer gå till historien. Nu har vi en ny tränare, men samma mål. Vi är med Celades till döden, säger han.
Framtiden är återigen oviss och vad Peter Lim och Anil Murthy, med superagenten Jorge Mendes smygandes i kulisserna i en rådgivarroll, egentligen vill med Valencia CF är höljt i dunkel. Som Parejo säger, spelarna kan inte göra mycket annat än att hålla tyst och gå ut och spela.