Vi har alla ett ansvar för att bekämpa antisemitism
”I can’t believe I still have to protest this shit.” Så stod det nyligen på ett plakat vid en manifestation mot antisemitism. Ja, det är svårt att begripa att man fortfarande måste protestera mot denna skit.
Judehatet är primitivt och bevisat farligt. Förintelsen var unik i sin omfattning och ideologiska grund. Sex miljoner personer mördades i Europa just därför att de var judar. Det är lika många som i dag bor i Finland.
Det är svårt att ta in storleken på detta brott mot mänskligheten. Fantomsmärtan när man besöker städer som polska Lodz, ungerska Budapest och ukrainska Lviv är påtaglig. Här levde mängder av judar integrerat i samhället före andra världskriget – inte sällan som fabrikörer, akademiker eller musiker. De kunde inte för sitt liv ta in att deras grannar skulle skicka dem i döden. Men det var just vad som hände. I dag finns mest minnesplaketter, monument och begravningsplatser kvar. Det är en skam och det är en sorg.
De få europeiska judar som överlevde förintelsen drog slutsatsen att de aldrig kan vara riktigt säkra – förutom möjligen i Israel. Européerna i övrigt har däremot inte fullt ut lärt sig läxan av att vara förövare. Antisemitismen finns tyvärr kvar.
Sverige är ett hyfsat tolerant land, men även här grasserar hatet och hotet mot judar, såväl hemgrott som importerat från Mellanöstern. Följden är att svensk-judiska lärare inte vågar berätta om sin tillhörighet för elever och kollegor. Rektorer måste klara av att ställa sig bakom sina medarbetare, ja medmänniskor.
Även staten har en kärnuppgift i att försvara alla sina medborgare. Att ställa upp med resurser för att klara säkerheten vid synagogor och judiska skolor torde vara en självklarhet, men också att stämma i bäcken på ett tidigt plan. Därför är det bra att Sveriges utbildningsminister gjorde en resa till Israel häromveckan för att lära sig mer om hur man kan tvätta bort intolerans och okunskap.
Det är också lovande att Sverige ska arrangera en stor konferens om antisemitism nästa år i Malmö – samt att vi har fått en ny utrikesminister som inte hyser ett öppet agg mot Israel. Sveriges djupfrysta relation med Mellanösterns enda demokrati kan förhoppningsvis tina nu.
” Sveriges djupfrysta relation med Mellanösterns enda demokrati kan förhoppningsvis tina nu
Men till syvende och sist handlar arbetet om mellanmänskliga relationer. Att få förståelse och empati för varandra. I Malmö har läraren Peter Vig anställts på en skola för att, som han kallar det själv, vara ”en vandrande jude” (DN 15/9). Peter Vigs föräldrar överlevde förintelsen och han är född och uppvuxen i Malmö. Han är öppen med sin judiska identitet och är engagerad i de kippavandringar som arrangeras i staden. Hans hustru, som också är lärare, vågar däremot inte visa att hon är judinna.
Ett minimikrav är att majoritetssamhället i Sverige ställer sig bakom henne och alla de andra judar som möter trakasserier. För om man inte kan visa att man tillhör en nationell minoritet, vad är Sverige då? Alla behöver titta sig i spegeln och göra en insats där det behövs. Civilkurage kallas det.