”Jag kände mig liten och oförmögen uppgiften”
Anders Arborelius hade varit munk i 27 år och tänkt förbli så resten av livet när han överraskande blev utnämnd till biskop. Omställningen från klostret till katolska kyrkans högste representant i Sverige klarade han tack vare Guds hjälp och sinnet för humor.
Anders Arborelius är biskop för Stockholms katolska stift sedan 1988 och den förste katolske biskopen i Sverige med svenskt ursprung sedan den lutherska reformationen på 1500-talet. För två år sedan utnämndes han också som förste svensk till kardinal. Utnämningen aviserades inte på förhand av påve Franciskus.
– Utnämningen kom som en chock, jag blev mållös. Jag tänkte på vad detta skulle innebära och hur detta skulle hanteras. För någon arbetsbeskrivning fick jag inte, säger han i sitt tjänsterum på Södermalm i Stockholm.
Med tiden har han fått klart för sig vad som ingår i uppdraget som kardinal. Bland annat kan han komma att vara med och välja påve. Först och främst är han dock biskop och sålunda andlig ledare för katolska kyrkan i Sverige.
– Det är en kyrka under uppbyggnad. Min viktigaste uppgift är att knyta ihop katoliker från olika grupper och skapa en enhet. Det är en stor uppgift eftersom många kommer från olika kulturer. Om människor hittar en andlig hemvist i Sverige får de lättare att integreras här.
För att lyckas med denna grannlaga utmaning har han glädje av sin förmåga att lyssna, framhåller han. Förmågan är inlärd och inövad under åren i Karmelitklostret i Norraby i Skåne.
– Jag levde 27 år i ett kontemplativt kloster. Under tiden hade jag mycket kontakt med människor som sökte andlig vägledning för att komma närmare Gud. Jag har stor nytta av dessa år.
Tiden på klostret föregicks av en lugn och stilla uppväxt som skilsmässobarn tillsammans med mamman i Lund. Samtidigt blev han berest och fick en bred kontaktyta eftersom de besökte släkt och vänner i många länder. Bland annat bevistade de hans lilla födelseort Sorengo i italiensktalande kantonen Ticino i Schweiz och det närliggande Birgittasystrarnas kloster.
– Jag har alltid haft en gudstro och var allmän kristen, men jag blev mer och mer fascinerad av den katolska kyrkan efter besöken i klostret. Det som fascinerade mig var deras oförställda glädje och godhet som smittade av sig. Och att de var beredda att avstå en del av livet för att komma Gud närmare.
Någon omvälvande frälsning har han inte upplevt, däremot blev han “sakta och stilla medveten om Guds kärlek”. Som 22-åring antogs han som kandidat i klostret i Norraby.
– Den stora utmaningen var det enahanda och stilla vardagslivet i klostret. Efter min utåtriktade uppväxt var den stora svårigheten för mig att leva ett liv i avskildhet. Det tog tid att vänja sig vid detta.
Under en resa för att hålla ett föredrag i Filippinerna, 27 år senare, blev han utan förvarning beordrad att åka till Köpenhamn. Där fick han reda på att han blivit utnämnd till biskop av Johannes Paulus II.
Den tillbakadragne munken skulle bli den främste representanten för den katolska kyrkan i Sverige.
– Jag hade tänkt vara munk fram till döden. På det viset var utnämningen mycket omskakande. Jag kände mig väldigt liten, ödmjuk och oförmögen inför uppgiften. Samtidigt lärde jag mig att lita på Guds hjälp och på mitt sinne för humor. Humorn var viktig för den hjälpte mig att få distans till det hela.
Nu har 20 år flytt och Anders Arborelius talar engagerat om hur den katolska kyrkan överlevt svårigheter och blivit en del av den svenska geografin och samhället.
– Vi bygger nya kyrkor och församlingar och upplever en expansiv tid med många ekumeniska kontakter.
Frågan är om han har någon tid över för ett vanligt Svenssonliv.
Kardinalens skratt är lågmält.
– Jag har alltid varit intresserad av promenader i naturen, men nu kan jag inte på grund av problem med benen. Jag är intresserad av läsning och hänger med i samhällsdebatten. Ibland går jag på bio om det visas något som berör kyrkan. Och så tittar jag på deckare på tv som avkoppling – till exempel ”Morden i Midsomer”. Hur är du som person?
– Jag uppfattas som en lugn – kanske alltför lugn – och sävlig skåning. Jag brukar få höra att jag måste säga ifrån och bli arg ibland, att jag borde ingripa lite mer, tala tydligare och vara mindre diplomatiskt.
Hur länge han ska bära sitt ämbete har han själv föga att göra med. Fyllda 75 förväntas han lämna in sin avskedsansökan till påven.
– Ibland får man fortsätta ändå, men jag blir nog tacksam om jag får lämna då. Jag märker att jag inte har samma kraft som tidigare.
Som 75-åring och entledigad vet Anders Arborelius exakt vad han skulle vilja göra: återvända till klostret. Dock med en reservation som andas lika mycket ödmjukhet som humor:
– Om de vill ta emot en avdankad biskop.