I ett mänskligt samhälle behöver vi varandra
I mitten av 1990-talet arbetade jag på ett äldreboende. Där bodde omkring 40 gamla. Flera gånger reagerade jag på hur ensamma många av dem var. På papperet hade de flesta familjer men vid jul var det ofta bara två eller tre som blev hämtade för firande. Ytterligare några fick besök ett par timmar – men majoriteten hade bara oss i personalen och sina ”grannar”.
Nu var det kanske inte så illa ändå eftersom vi hade ett jättefint julfirande på boendet, men att de inte träffade sin familj skar i hjärtat. Om de inte fått sin plats på äldreboende, skulle många av dem ha varit helt socialt isolerade.
Jag tänkte på dessa äldre när jag häromdagen läste nyheten om den gamle mannen som legat död i tre år i sin lägenhet. Räkningarna hade betalats med autogiro (DN 19/11). Ensam och saknad av ingen. Under decennier har vi byggt ett Sverige där ingen är skyldig någon annan något, eller förväntas att ta ansvar för någon annan än sig själv. Där varje människa ses som en ö – avskuren från det fastland som är familj, gemenskap och tillhörighet. Där politiker talar om bostadsfrågan som om det vore en katastrof att tvingas bo kvar hemma hos föräldrarna några år efter studenten. Där allt färre vet vem som bor i samma trappuppgång. I praktiken ställs krav på att staten ska se till att ingen av oss är det allra minsta beroende av någon annan.
Ur liberal synpunkt vore det naturligtvis inte önskvärt med ett samhälle som utgick ifrån något annat än individuella rättigheter och den enskilda människan som viktigaste enskilda beståndsdel.
Det innebär inte minst ett skydd mot det förtryck och våld som kan utövas inom grupper – där människor endast ses som en del av familj eller klan, och inte som en enskild person med egna drömmar, åsikter och önskningar.
Samtidigt finns det skäl att reflektera över var vi hamnat i dag, då betydligt färre äldre (enligt statistik från Socialstyrelsen och äldreforum) ges rätt och möjlighet till särskilt boende eller annan hjälp från det allmänna. När digitalisering, effektivisering och modern stadsplanering rensat bort många av de tidigare naturliga sammanhang där människor tidigare möttes och byggde sociala relationer.
I dag finns inga traditionella postkontor. Bankärenden förväntas skötas via internet. Nya bostadsområden planeras och byggs utan närbutiker i hörnen. Det är tveklöst så att den stat som en gång lovade att ta hand om sina medborgare när band mellan oss kapas, och alltså förväntas ersätta den trygghet familj och släkt innebär, överger oss i allt snabbare takt – och lämnar tomhet och ensamhet efter sig.
Enligt SCB är i dag 290 000 personer i Sverige socialt isolerade. Självmordsfrekvensen – särskilt bland äldre män – är hög. Enligt experter beror detta i hög grad på ensamhet och isolering. För att att bryta detta – och det måste vi – krävs att vi tar individuellt ansvar för att återuppbygga de sociala skyddsnät som gått förlorade. Det är inte fel eller fult att behöva varandra. Tvärtom är det högst mänskligt. Vad som däremot inte är mänskligt är ett samhälle där någon kan ligga död i en bostad flera år utan att vara saknad av någon.
” Samtidigt finns det skäl att reflektera över var vi hamnat i dag