Efter Lindas insändare blev det fart på sjukvården
Linda Fredriksson i Brålanda skrev en insändare som handlade om år av att ha mött misstro i vården. Hon ångrar inte att hon delade sin historia för det har hänt saker.
”2014 på påsken sitter jag hemma och målar påskbrev med mina barn. Barnen var lite förkylda, men peppar, peppar, brukar jag klara mig. Plötsliga vaknar jag upp i en sjukhussäng på Näl. Det är folk runt mig, första frågan jag ställer – var är jag och hur gick det med påskbreven”, inleds Lindas insändare som publicerades i TTELA.
Undertecknad glider in i centrala Brålanda med bil och ser på håll en glatt vinkande
Linda med neongrön jacka och matchande öronmuffar på promenad med sin vapendragare – ”vakthunden” Limmo. Han är en bichon frisé och har bott med Linda ett år. Båda har haft ett händelserikt liv och tillsammans är de nu ett starkt par.
Efter att ha parkerat går vi till Lindas lägenhet, en trappa upp, där hon börjat pynta med julsaker som alla är minnen från vänner.
Här bor hon med sitt yngsta barn Diddrik som fyller elva år på nyårsafton och dottern Ninni, som egentligen flyttat till eget, men som hälsar på sin mamma.
Över en kopp kaffe börjar Linda berätta om sitt liv som har innehållit mycket av utebliven vård där hon ofta mött misstro men också om stormande kärlek, glädjen över sina fem barn och hon har en positiv syn på livet trots allt.
Linda Fredriksson föddes i Håverud där hon växte upp med sina sex syskon.
– Jag var ett barn som fick traktorer och transformers. Jag fick min första tramptraktor, som var grön, en jul av mormor, min bror fick en röd, han var sur över det hela julen, säger Linda och ler.
Hon fick ingen docka men när hennes äldsta syster fick barn var hon där på all ledig tid.
–Jag kände mig som 30 år, kokade välling och bytte blöjor. När jag var 14 år blev jag störtkär i en äldre man. Vi blev tillsammans, lyssnade på musik och åt pizza. Jag var 15 och han 35 år när vi flyttade ihop, i dag känns det jättekonstigt men jag bakade allt bröd och vi köpte gris och frös in.
När hon inte fick på sig jeansen började hon fundera på om hon var gravid.
– Det var jag, det var lille Eddie, jag hann fylla 17 år innan han föddes – jag var redo för barn.
Men den där första himlastormande kärleken varade inte och de gick isär. Men Linda blev störtförälskad igen och flyttade då upp till Kyrktåsjö i Strömsunds kommun.
– Jag körde i den gamla ”mercan” upp och älskade det där uppe vintertid. Jag
gick undersköterskeutbildning och stortrivdes med jobbet som uska i hemtjänsten men det blev för mycket, de ringde efter mig även när jag var ledig. Efter sex år gick jag ”in i väggen”.
Efter att två
barn till fötts och trots att hon var dålig, hade värk i kroppen – jobbade hon då på förskola.
– Jag hade en fruktansvärd värk i hela kroppen och huvudvärksattacker, hade blodbrist och inflammation i nacken. Jag fick genomgå en röntgen utan resultat och blev sjukskriven.
Efter skilsmässa och åter ha hittat tillbaka till första kärleken, och fått fjärde barnet, jobbade hon inom hemtjänsten.
Nu blir det kämpigt för Linda att fortsätta berätta. Tårarna rinner ner för kinderna.
Mannen blev allvarligt sjuk och efter dramatik visade det sig att han fått en hjärntumör med akut operation på Umeå sjukhus.
Han fick börja om från början. Lära sig gå och äta, och blev helt beroende av Linda. Förhållandet tog stryk och de gick så småningom isär men bodde ändå ihop i huset. Trots det träffade hon en ny kärlek, hon väntade då sitt femte barn.
– Graviditeten kändes inte bra, vi åkte till sjukhuset där jag fick dropp och ultraljud. Det blev akut kejsarsnitt, allt var omtumlande och när jag vaknade såg jag fyrverkerier – det var nyårsafton.
Barnet mådde bra
men inte Linda, hon hade förlorat mycket blod och efter att ha fått blod vände det åt rätt håll. Men då hade hon också fått kämpa med att få hjälp då det i första hand togs för psykisk sjukdom.
2009 flyttade hon åter till Dalsland, först till Frändefors och sedan Brålanda. Hon jobbade men 2010 sa kroppen ifrån. Hon mådde inte bra och kunde inte jobba, men efter undersökning på Näl fick hon åka hem med beskedet att det inte var något större fel på henne.
– Läkaren sa: ”Du kan åka hem och dricka vin med dina väninnor.” Jag som knappt drack något över huvudtaget.
Linda ville försöka förbättra sin kondition så hon började simma med blev jättedålig. Det vibrerade i hela kroppen och hon hade huvudvärk.
– Jag blev heltidssjukskriven, fick diagnosen Hortons huvudvärk. Men jag blev rastlös och öppnade bageri i Brålanda 2012. Jag bakade på nätterna och sålde på dagtid. Jag älskar att baka, visst – jag hade ont men då tog jag kryckan och fortsatte.
Det höll inte i längden. Linda sökte hjälp men ”hon var ett mysterium inom sjukvården” – på sluttampen hade hon bara försäljning i bageriet innan hon blev akut sjuk och fick genomgå sitt första ryggmärgsprov.
– Jag hade vita blodkroppar i ryggmärgsvätskan som inte skulle vara där, det var en infektion, hjärnhinneinflammation. Jag kunde knappt gå och var halvsidesförlamad men fick ändå åka hem från sjukhuset.
Då är vi
framme vid den där påsken 2014. Linda hade ont i huvudet och barnen var förkylda – hon minns inget mer förrän hon vaknade på sjukhuset. Medvetslös hade hon körts med ambulans till sjukhuset. Linda hamnade i respirator och när hennes syster kom på besök fann hon Linda blodig på golvet. Hon hade haft kramper och ramlat ur sängen. Läkarna trodde inte att de skulle klara hennes liv.
– När jag vaknar på morgonen den dagen och inser att jag lever – då är jag glad. Jag kom hem i rullstol, utskriven och ”fullt återställd” enligt läkarna.
Linda får skov, hon som älskar att träna försöker så gott det går men hon får akut huvudvärk, och har fått åka in akut till Näl flertal gånger.
– 2016 mådde jag dåligt hela sommaren – en läkare sa: ”Det är semestertider, vi har viktigare saker för oss än att ta hand om sådana som dig”. Jag fick fyra morfintabletter som behandling.
Hennes man tröttnade,
tyckte att Linda behövde Kbtbehandling och de gick så småningom i sär – nu vill hon leva ensam.
Lindas syster hjälpte henne då hon inte kunde äta, när hon kräktes och ingen hjälp fick.
Efter att Lindas mamma hittat henne medvetslös fick hon åka med ambulans in till sjukhuset. Där hamnade hon på psykiatrin, trots att personalen sa att ”här hör hon inte hemma.”
När det slutligen upptäcktes att Linda hade tyst anfall med kramp fick hon röntgen på hjärnan som visade sig vara svullen som en fotboll.
Hon fick kortisonbehandling.
– Det kändes som jag var inne i en dröm, vaknade som i en dimma – de som sitter där gråter och ser glada ut. Jag vet att jag ska dö men de säger att allt är ok – du har precis överlevt.
Till slut – nytt ryggmärgsprov visar att Linda har det neurologiska tillståndet HANDL och för det finns inget bot utan är en livstidssjukdom.
– Jag har fått kämpa med och leva med sjukdomen – med hjärntröttheten, vibrationer, yrsel, dålig balans och koncentrationssvårigheter som visar sig 24/7.
Linda skrev en
insändare som publicerades i TTELA som fick stor respons och det blev också fart i sjukvården.
– Jag har fått en ny neurolog som hade läst insändaren. Framför sig hade han en trave med böcker och berättade: ”Jag har läst allt om din sjukdom för att vara så förberedd som möjligt – du tillhör dem som drabbats hårdast.”
Nu går Linda hos arbetsterapeut och har fått göra tester. Hon tycker att det känns tryggt i Brålanda, pratar gärna med personalen på Ica när hon går där med kundvagnen.
– Jag älskar livet, går promenader, lagar mat, bakar, tvättar, skurar golvet och tränar.
Den rosa Handl-väskan hänger vid dörren, redo att tas med om det blir akut färd till sjukhuset vid skov med en förhoppning om att behandlas väl i vården.
– I min journal står det nu skrivet – klart och tydligt att jag inte ska återgå i arbete, inte ens anpassat arbete, det är en stor bit i mitt liv att acceptera och smälta eftersom jag älskar att arbeta.
Linda tycker äntligen det finns hopp om vården, och är glad att hon delade sin historia.
– Jag älskar livet som mamma, att den näst yngste sonen kör lastbil, alla goa vänner som varit ett otroligt stöd. Jag ser fram emot att kanske få barnbarn. Så har jag min Limmo som vaktar på mig, säger Linda och skrattar när han kärleksfullt ser på sin matte.
När jag vaknar på morgonen den dagen och inser att jag lever – då är jag glad