Nagler lämnade affärslivet för att kämpa för mänskliga rättigheter
Gerald Nagler lämnade affärslivet för att viga sitt liv åt en lång och värdig kamp för mänskliga rättigheter. Han har kämpat för och tillsammans med dissidenter som Andrej Sacharov och Václav Havel. Nu vill 90-åringen slå ett slag för en värdig död.
Gerald Nagler är grundare av och hedersordförande i människorättsorganisationen Civil Rights Defenders (tidigare Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter). Han grundade denna ideella organisation för 38 år sedan och har i dag ”i stort sett” dragit sig tillbaka.
– Jag är tacksam över förmånen att jobba med och för människor som jag högaktar och respekterar. Det har berikat mitt liv i allra högsta grad. Jag har lärt mig oerhört mycket om civilt motstånd, etik och moral, säger han efter fotograferingen i Civil Rights Defenders kontor i centrala Stockholm.
I samma andetag nämner han det oförglömliga: uppmaningen från sovjetiske dissidenten Andrej Sacharov till människor i hela världen att grunda organisationer för mänskliga rättigheter. Den framfördes av Sacharovs fru i samband med att hon mottog Nobels fredspris 1975 i makens ställe.
Samma år undertecknades Helsingforsavtalet av 35 länder, däribland Sovjetunionen, vilket innehöll utfästelser om mänskliga rättigheter. För att tillvarata dessa på papper fästade rättigheter krävdes emellertid en enveten kamp, visade det sig.
Så kom 52-årige Gerald Nagler in i bilden, fram till 1982 en affärsman i det familjeägda grossist- och importföretaget. Han hörsammade Sacharovs uppmaning och grundade Svenska Helsingforskommittén för mänskliga rättigheter hemma i sitt kök på Lidingö tillsammans med sin fru Monica.
– Vi hade ingen budget, ingen personal och inget kontor, men ett starkt engagemang för att stödja dissidenter där de var förföljda.
Skiftet från det löftesrika affärslivet till en ideell och inte helt riskfri verksamhet vid frekventa besök i öststater kan låta modigt. Men Gerald Nagler håller inte med.
– Det var inte alls modigt. Modiga var de människor vi ville stödja. Själva satt vi ofta trygga i köket. Men jag var mogen att ta det steget.
Han hade jobbat i affärslivet i 25 år och tyckte att han gjort sitt. Att jobba med människor som riskerat sina liv för frihet och mänskliga rättigheter var mycket mer spännande.
– Dessa människor har åstadkommit underverk. Utan dem hade muren mellan Öst- och Västeuropa inte fallit utan blodsutgjutelse, säger han med emfas.
Däremot kan den egna bakgrunden spela roll för hans starka engagemang, medger han. Två år gammal flyttade han med sina föräldrar av judisk börd från Wien till Sverige. Uppväxtåren präglades av medvetenhet om judarnas utsatta situation.
– Mina föräldrar hade öppet hus, det fanns alltid en flykting i soffan hemma hos oss. Det var självklart. Jag kommer också ihåg min oro för invasion från Nazityskland under andra världskriget. Kanhända har detta präglat mig.
Han minns också åren som generalsekreterare för den internationella Helsingforsfederationen i Wien på 1980talet, med många besök på andra sidan järnridån för att stödja dissidenterna. Ibland gick resorna utan problem, men långt ifrån alltid.
– I Prag blev jag arresterad under ett stort polisuppbåd. Men det fanns även ljuspunkter, som samtalen med Václav Havel 1986–1989. Har världen blivit bättre under dina år?
– Jag är optimist. Att inte vara det är destruktivt och spelar diktatorerna i händerna, de utnyttjar ju rädslor för sina egna syften. Före 1982 behövde jag förklara vad mänskliga rättigheter är. I dag är begreppet på allas agenda, inte bara hos ideella organisationer, utan även företag. Mänskliga rättigheter har vunnit.
Samtidigt är dagens utveckling inte ofarlig, menar han.
– Största hotet är att populismen och nationalismen exploderar. Mitt önskemål är att vi ska fortsätta att kämpa för universella mänskliga rättigheter.
Livet numera består även av annat än politiskt engagemang. Gerald Nagler har barn, barnbarn och barnbarnsbarn. De senare tillbringar han gärna tid med.
– De är för små för att föra allvarliga diskussioner med, men vi leker på bebisnivå. Vi bygger med klossar och petar varandra på magen och skrattar. Det känns fantastiskt att få uppleva även detta.
Förutom ”livets efterrätt” kan även annat uppta en 90-årings tankevärld, en fråga om en mänsklig rättighet som han ämnar driva så att säga in i döden.
– Jag är inte rädd för att dö. Däremot är jag rädd att hamna i en situation där hela min värdighet tas ifrån mig. Jag tycker att varje individ ska ha rätt att bestämma när livet ska avslutas. Man har rätt att utforma sitt liv i värdighet, då ska man även kunna göra det inför döden, säger Gerald Nagler.