Raggarna kvar när andra ungdomskulturer försvunnit

Eddie Johansson äger sju bilar. Ändå får han skjuts av en kompis till jobbet. Att vara raggare handlar mer om en livsstil än om att köra bil.

Alla är eniga. Det största kruxet är alltid att hitta en chaufför. Någon som kan tänka sig att vara nykter och sitta bakom ratten i flera timmar, kanske en hel lång natt.

Raggarna själva vill festa. De har gett sina bilar all uppmärksamhet under veckan, när helgen kommer får någon annan ta över.

– Vi bjuder chauffören på mat, cigaretter och snus under hela kvällen. Är vi riktigt desperata kan vi skicka en peng, säger Eddie Johansson.

Garaget i Rävlanda liknar en krigszon. Verktyg, sladdar, motorer och obestämda pryttlar täcker varje ledig yta av betonggolvet. Mitt i brôten har Koffe Carlsson kört in sin Chevrolet Impala från 1966 för att byta elsystem. Under senaste turen till Lycksele fick bilen stopp med jämna mellanrum och killarna tvingades ut i vägkanten för att byta bränslepump.

– Man lär sig med tiden. De flesta har med sig olika kablar och verktyg i bilarna för att kunna fixa om något går sönder, säger Anders Eliasson.

De har funnits sedan 1950-talet. Raggarna. När andra trender och ungdomskulturer har gått i graven har ”den bilburna ungdomen” fortsatt sitt – mer eller mindre – stilla liv.

Raggarna har hatats, älskats, orsakat debatter och blivit museiobjekt. Ändå har raggargängen funnits kvar och oavbrutet fyllts på med nya generationer.

Det är som om tiden aldrig lyckas rå på livsstilen. Eller snarare tvärtom. Efter en liten dip under 80- och 90-talen har raggarkulturen på senare år fått ny luft under vingarna.

– Det märks framför allt på raggarträffarna. De blir bara större och större och det är mer folk i bilarna, säger Anders Eliasson.

Självklart handlar det mest om bilarna. Om de stora amerikanska åken från 50- och 60-talen, där originaldelarna måste beställas från E-bay eller flygas över från USA.

Men det finns också en annan slags gemenskap som står över olika politiska åskådningar, skiftande musiksmak och materiell status.

– Vi gillar att festa och träffa folk. Dessutom är det kul att synas och väsnas. Att andra tittar på oss, säger Oliver Martinsson.

Han har kört sin gamla Chrysler New Yorker från Lindome till Rävlanda. Det var sjukt kallt. Det är bara sju grader utomhus och bilen saknar en sidoruta. En spännrem har dragits åt över motorhuven för att hindra att den flyger upp i blåsten.

– Jag gillar slitna bilar eftersom jag inte behöver vara rädd om dem. Om något går sönder hittar jag alltid något i verkstaden att lappa ihop dem med, säger han.

Olivers bil är från 1965 vilket betyder att den inte behöver besiktigas. Den behöver heller inga vinterdäck och det finns inget krav på bilbälte. Eftersom raggarnas bilar räknas som veteranfordon kommer de undan en massa regler som andra bilförare måste ta hänsyn till. Dessutom är de flesta av bilarna registrerade för sex personer, i stället för den vanliga gränsen som brukar gå vid fem.

– Fast vi trycker in så många som får plats. Vi har varit upp mot tretton personer i min bil, säger Anders Eliasson.

När alla dricker öl kan det ta en stund att köra från A till B. Kissepauserna är många och hela klungan av bilar ska hålla ihop. Sex bilar med lika många passagerare i varje betyder att över 30 personer behöver uträtta sina behov med jämna mellanrum. Det tar – som sagt – tid att åka raggarbil.

– Ibland börjar vi vid nio på kvällen och är tillbaka vid sex på morgonen dagen därpå. Förra lördagen åkte vi till Vara, då var vi ute i åtta timmar, berättar Anders.

När raggarna började omnämnas i medierna första gången, för över 50 år sedan, var det vanligtvis inte i några väna ordalag. Raggarna i sina vräkiga amerikanska bilar ansågs vara provocerande, våldsamma, ohämmade och promiskuösa. Bara dekalen som satt på många bilar ”Skratta inte Svensson. Din dotter kan ligga i baksätet” var ofta mer än tillräcklig för att uppröra vuxenvärlden.

– Förr var det också mycket slagsmål mellan raggargängen. Det kunde räcka med att någon såg en bil från en annan ort för att bråket skulle vara igång, säger Oliver Martinsson.

Han har fått historierna berättade för sig, själv har han ingen egen erfarenhet av dispyter mellan gängen. Tvärtom. Nu för tiden finns det alltid en respektfull ton mellan de olika grupperingarna, tycker han.

– Vi möts ju på träffar och spelningar och alla är schysta mot varandra, säger han.

I dag har många raggare egna lokaler och sidor på Facebook där de diskuterar bilar och bjuder in till fester och musikarrangemang. Roadrunners Car club i Göteborg och Rightbacks motorklubb i Kungälv är, till exempel, välbekanta namn för de som kan sin raggarhistoria.

Det gemensamma intresset är bilar, bilar och åter bilar. Trots att flera av killarna i Rävlanda arbetar som bilmekaniker på dagarna fortsätter de att skruva när de kommer hem. Alla är ägare till minst två bilar, en gammal amerikanare och en ”vanlig” bil som tar dem till jobbet.

” Garaget i Rävlanda liknar en krigszon. Verktyg, sladdar, motorer och obestämda pryttlar täcker varje ledig yta av betonggolvet.

Men de flesta har ännu fler. Oliver Martinsson äger fem bilar och Eddie Johansson har sju. Ändå får Eddie skjuts till arbetet på morgnarna. Bilarna är utspridda på olika håll i Rävlanda. Eddie har fyllt två egna garage plus att han utnyttjar sina föräldrars tomt som parkeringsplats.

– Både min mamma och pappa har alltid älskat bilar. Jag och mina två systrar var med på många raggarträffar när vi var små, berättar han.

Vad det innebär att vara raggare kan prickas av i en att-göra-lista med tre punkter, förklarar gänget i Rävlanda. Den första, och viktigaste, är att jaga chaufförer inför helgerna. Som nummer två kommer själva mekandet med bilarna. Sist, men inte minst, står uppdraget att skaffa personal – alltså folk som vill åka med och festa.

– Det finns ju inga säkerhetsbälten eller airbags och de flesta bilarna är fulla av lösa föremål som kan flyga runt, säger Anders med tanke på säkerheten.

Polisen och raggarna har ofta en god relation och det är sällan bilarna hejdas för en rutinkontroll. Oliver Martinsson uppskattar att han blir stoppad av polisen tre-fyra gånger varje år. Med tanke på att hans bil rullar omkring 200 nätter om året tycker han inte att det är så farligt.

– Om bromsarna och däcken ser bra ut är poliserna oftast nöjda. De vet att vi kan våra grejer, säger han.