Jo­han sat­sar på liv som konst­när

Att ska­pa spän­ning­ar mel­lan det ori­gi­nel­la och det or­di­nä­ra i si­na verk, som i sin tur ska­par igen­kän­ning hos betrak­ta­ren. Den punk­ten strä­var Jo­han Eng­qvist att nå med sitt må­le­ri.

Ttela - - Sidan 1 - Ma­de­le­i­ne Bäck­man

Fa­milj: Jo­han Eng­qvist har in­te svårt att kom­ma upp på mor­go­nen. Var­je va­ken stund äg­nar han åt konst­närs­stu­di­er­na på Va­land. ”Det är en lyx att få gå i en sko­la som den här”, sä­ger han.

De möns­ter och fär­ger som tar plats på hans du­kar åter­finns just nu i konst­hög­sko­lans lo­ka­ler, där han spen­de­rar ma­jo­ri­te­ten av sin vak­na tid.

Den kre­a­ti­va ådran har all­tid fun­nits i Jo­han Eng­qvist. Re­dan som li­ten blev han upp­munt­rad att ge ut­lopp för sin fan­ta­si. Snick­ra, skri­va film­ma­nus och gö­ra se­ri­er för att sät­ta ihop till tid­ning­ar är ba­ra ett ur­val av vad han pyss­la­de med.

– Jag har fram­för allt all­tid teck­nat, men det var mer som ett tids­för­driv, sä­ger han.

Ef­ter grund­sko­lan läs­te han sam­hälls­ve­ten­skap­li­ga pro­gram­met och någ­ra tan­kar på att syss­la med må­le­ri på hel­tid fanns in­te på kar­tan. Det var först un­der året ef­ter stu­den­ten som han fick syn på en an­nons för en folk­hög­sko­la med prak­tis­ka lin­jer som ma­ski­ne­ri­et kic­ka­de igång.

– Jag gjor­de en de­al med mam­ma, att åka dit och tes­ta på det. Skul­le det in­te fun­ka så skul­le hon kom­ma och häm­ta mig, skrat­tar Jo­han.

Men han blev ald­rig häm­tad.

Jo­han fick mer­smak för må­le­ri­et och drevs av att träf­fa li­ka­sin­na­de.

– Det blev som ett gift när jag väl fick chan­sen att syss­la med det på hel­tid, sä­ger han.

Till en bör­jan må­la­de Jo­han med tem­pe­ra, ef­ter att ha in­spi­re­rats av en lä­ra­re som må­la­de iko­ner på så vis. Det led­de se­dan vi­da­re till akryl och ol­ja och i dag ar­be­tar han en­bart med det se­na­re.

Men det skul­le ta yt­ter­li­ga­re någ­ra år in­nan Jo­han skul­le fin­na sin nisch.

Ef­ter året på folk­hög­sko­lan sök­te Jo­han in till Gö­te­borgs konst­sko­la där han stu­de­ra­de i två år, för att se­dan gå vi­da­re till att stu­de­ra vid Umeå konst­hög­sko­la.

– Det blev en an­nan ni­vå på se­ri­o­si­tet. Där bör­ja­de man på all­var sät­ta det man höll på med i nå­gon slags kon­text, sä­ger han.

– Jag fam­la­de myc­ket

ef­ter vad jag vil­le ut­tryc­ka med min konst, tilläg­ger han.

Ef­ter att ha ta­git sin kan­di­da­tex­a­men var Jo­han re­do att läm­na Umeå och sök­te där­för mas­ter­pro­gram­met på an­nan ort. Men han kom in­te in.

– Min plan var att lä­sa fem år i ett svep, vil­ket gjor­de att jag tyck­te det var jät­te­job­bigt när jag in­te kom in.

I stäl­let ha­ka­de Jo­han på någ­ra vän­ner som ha­de be­stämt sig för att flyt­ta sö­derut.

– Jag flyt­ta­de till Mal­mö i en hand­vänd­ning. Men gans­ka om­gå­en­de fick jag en atel­jé som jag job­ba­de i jämt och stän­digt, sam­ti­digt som jag ha­de bröd­jobb vid si­dan av.

Han be­skri­ver de ef­ter­föl­jan­de tre åren som ex­tremt frukt­sam­ma. Det var näm­li­gen då han fann sitt konst­när­li­ga ut­tryck.

– Det var myc­ket jag kom fram till un­der den ti­den och jag in­såg att jag be­höv­de den ti­den för mig själv. Det var väl­digt nyt­tigt och gjor­de mig ba­ra gott.

I Mal­mö kom han även i kon­takt med Gal­le­ri CC, ett konst­närs­gal­le­ri som drivs av ide­el­la kraf­ter med stöd av Konstrå­det och Mal­mö stad. Där klev han in som sty­rel­se­le­da­mot och fick även rol­len som cu­ra­tor. Två tit­lar som han har kvar än idag.

– Det var en su­per­b­ra er­fa­ren­het att va­ra med i en så­dan grupp. Jag fick dess­utom möj­lig­het att bju­da in konst­nä­rer från he­la värl­den.

Nu finns det dock in­te li­ka myc­ket tid för upp­dra­gen. I hös­tas läm­na­de han Mal­mö för att på­bör­ja sin mas­ter­ut­bild­ning med in­rikt­ning fri konst vid Konst­hög­sko­lan Va­land i Gö­te­borg.

– Det kanske är li­te ko­miskt, men det är gans­ka nyss som jag bör­ja­de kun­na be­skri­va mig själv och min konst.

Han fort­sät­ter:

– Jag är in­tres­se­rad av vad oli­ka ty­per av es­te­tik kan re­pre­sen­te­ra el­ler sym­bo­li­se­ra. Jag job­bar med ett bild­språk som of­ta är väl­digt de­ko­ra­tivt – som man kanske skul­le as­so­ci­e­ra till en hem­mil­jö el­ler en mil­jö i det of­fent­li­ga rum­met, som in­te har så myc­ket in­ne­håll. Men där det där­e­mot finns en in­ne­bo­en­de me­ning.

– Man kan ta en sorts bild som är typisk för sin mil­jö el­ler tid, ploc­kar man ut den kom­mer den ge gans­ka star­ka as­so­ci­a­tio­ner. Den kan vi­sa sig va­ra sym­bo­lisk för en viss sorts stads­mil­jö, en viss sorts hem, och där­med ock­så för sa­ker såsom klass och sta­tus.

As­so­ci­a­tion och igen­kän­ning lig­ger nä­ra till hands för Jo­hans må­le­ri.

– Jag drivs av att vil­ja ska­pa en spän­nings­punkt, att lå­ta två mot­sat­ser mö­tas: det uni­ka och det var­dag­li­ga.

In­spi­ra­tio­nen till att ska­pa des­sa kom­bi­na­tio­ner av kon­tras­ter kom­mer ur var­da­gen, en­ligt Jo­han. Hans te­le­fon är spräng­fylld av snap­shots som han sam­lar på, för att ploc­ka fram när det är dags att lå­ta kre­a­ti­vi­te­ten flö­da.

– Jag tän­ker ex­tremt myc­ket i bil­der. Jag är på jakt ef­ter bil­der he­la ti­den, hem­ma hos nå­gon el­ler på spår­vag­nen.

Men ock­så själ­va tan­ken på att få äg­na sig åt sitt må­le­ri in­spi­re­rar ho­nom.

– Att gå till sko­lan på mor­go­nen och få ingen­ting till att bli någon­ting – jag nju­ter av det.

” Att gå till sko­lan på mor­go­nen och få ingen­ting till att bli någon­ting – jag nju­ter av det

Jo­han har tre ter­mi­ner kvar på mas­ter­pro­gram­met. Han be­rät­tar att han i prin­cip äg­nar all va­ken tid på sko­lan och strä­var ef­ter att fort­sät­ta ut­veck­las.

– Jag tror och hop­pas på att få en ökad för­stå­el­se för att sät­ta mitt må­le­ri i ett stör­re sam­man­hang och upp­nå en slags frå­ge­ställ­ning. Jag dril­las i att för­kla­ra mi­na verk.

Han är med­ve­ten om att det är en svår väg han har valt.

– All den upp­muntran jag fått längs vägen har gjort att jag in­te är rädd, sä­ger han och för­kla­rar att myc­ket av de ord han spor­rats av har kom­mit från hans mor­far, som var för­fat­ta­re.

– Jag har tänkt myc­ket på min mor­far som kom­mer från en tid som såg helt an­norlun­da ut. En tid med helt and­ra idéer om vad som är ett rik­tigt ar­be­te och vad som för­vän­tas av en ung man.

– Jag har tänkt på vil­ket ex­tremt stort språng det var av ho­nom att ta för att lyc­kas bli för­fat­ta­re. Det var vå­gat och det har in­ne­bu­rit för mig, två ge­ne­ra­tio­ner se­na­re, att den trös­keln är myc­ket läg­re.

Dröm­mar­na för fram­ti­den är många. Ef­ter ex­a­men hop­pas Jo­han på att få stäl­la ut så myc­ket som möj­ligt på gal­le­ri­er för att få chan­sen att säl­ja sin konst.

– Men jag är på ett sätt ock­så ro­man­tiskt lagd. Jag tyc­ker att det är nå­got fint att gå på en ut­ställ­ning i en gam­mal konst­hall där man kan ska­pa fi­na ut­ställ­ning­ar, som är till för al­la sta­dens in­vå­na­re.

Vid si­dan av må­le­ri­et är han be­redd att för­sör­ja sig ge­nom and­ra ar­be­ten. Han be­rät­tar att han loc­kas av att un­der­vi­sa igen, nå­got som han tes­tat på ti­di­ga­re vid si­dan av sin ut­bild­ning då han hop­pat in som gäst­fö­re­lä­sa­re på folk­hög­sko­lor med konst­in­rikt­ning­ar. Men just nu, vill han fo­ku­se­ra på nu­et, i al­la fall ett li­tet tag till.

– Det är en lyx att gå i en sko­la som den här. Jag be­hö­ver ing­et an­nat än tid till att va­ra här. För­u­tom Elin (Jo­hans flick­vän, reds. anm.) i Mal­mö, så sak­nar jag ingen­ting.

– Jag vill pas­sa på att nju­ta av den här okom­pli­ce­ra­de ti­den.

Jo­han be­skri­ver att han här har an­vänt sig av ett bloms­ters­til­le­ben som han se­dan gjort ett möns­ter av – och upp­re­pat. “Jag var ute ef­ter nå­got som kän­des över­då­digt och på grän­sen till för myc­ket”, sä­ger han.

Bild: Ma­de­le­i­ne Bäck­man

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden

© PressReader. All rights reserved.