Han har kört sjutton varv runt jorden –med en arm
När Ed Larsen inte springer åker han motorcykel. Året om. I regn, snö och sol. Alla Östeuropeiska länder har upplevts från sadeln och inte ens en förlamad arm efter en trafikolycka 2007 stoppade denne 63-årige entusiast och äventyrare. – Jag har kört 68 0
Ed Larsen lever motorcykeldrömmen fullt ut – och kör med en brukbar arm efter en trafikolycka. ”Har kört 68 000 mil efter olyckan och det är Ryssland som är grejen”.
Utanför villan i Bäckefors är det lite vintrigt och vägen täcks av snö och is. På garageuppfarten står två östeuropeiska motorcyklar med dubbdäck och en modern Yamaha utan vinterskodda sulor.
– Den här Jawan är min favorit. Det är en fantastisk motorcykel som är pålitlig och alltid fungerar, säger Ed Larsen och sneglar kärleksfullt på en röd 350 kubikare, med patina efter alla resor.
Inne i garaget står ytterligare sju östeuropeiska motorcyklar och på alla sitter en dekal som visar att fordonen framförs av en handikappad förare. På väggen hänger två små ryska flaggor, där den ena är trasig efter lång tjänstgöring på motorcykeln.
Men vi tar det från början. Ed Larsen är en legend i motorcykelkretsar i Norge. I ett av rummen finns mängder av priser och diplom från maratonlopp och andra löpartävlingar. Men där finns också tidningsställ fulla med norska motorcykeltidningar som skrivit om den norske äventyrarens eskapader.
Intresset för tvåhjulingar grydde i tidiga ungdomsår och 16 år gammal inhandlades den första hojen, en Honda. Efter det var han fast och motorcykeldrömmen levs fortfarande fullt ut.
– Jag bara älskar att köra motorcykel. Vet inte varför, det är bara härligt, oavsett årstid och väder. Regn eller snö spelar ingen roll, men det går för all del bra i sol också.
För två år sedan flyttade Ed Larsen och hans fru från norska Rygge till Bäckefors. Det nya livet i Sverige blev inte som han tänkt sig. I höstas gick hustrun bort och med en obrukbar högerarm kan även vardagsbestyr bli omöjliga att utföra. Vi får uppdraget att bära upp en tung glasskiva från källaren innan intervjun kan börja.
Sovjetunionen har alltid fascinerat Ed Larsen.
– Under 1970-talet kördes skridsko-em på Bislett i Oslo och i sista paret deltog en sovjetisk skrinnare. Alla hade gått hem för det var ett betydelselöst lopp men jag var tvungen att se honom åka. Jag var nästan ensam kvar.
Det skulle dröja till början av 2000-talet innan resorna till Östeuropa tog fart.
– Jag har besökt alla länder i Östeuropa, men Ryssland är favoritlandet. Jag har fastnat för allt; kulturen, naturen och alla genuint trevliga och tillmötesgående människor. Jag har övernattat hos många genom åren och alltid blivit väl mottagen.
Gästfriheten kunde ta sig olika uttryck:
– Vid ett tillfälle när jag och min
” Jag låg i sjukhussängen och beställde en ny motorcykel, samtidigt som sjuksköterskan höll i telefonen
resekamrat stannat vid en vägkrog kom en okänd man fram och bjöd oss på mat. Han beställde rikligt med rysk mat, men sedan åkte han igen. Han såg oss som gäster i sitt land, men hade inte tid att stanna själv.
Den ena dråpliga historien efter den andra forsar ur det välsmorda munlädret. Ryska hojåkare är inga amatörer på att dricka sprit och på en bikerfest blev det handgemäng.
– En kille blev arg när jag nobbade sprit, men jag hissade upp gubben med armarna. Då tog han i stället fram en petflaska med öl, men jag svarade att jag är motorcyklist och inte alkis. Då ilsknade han till och ville ses klockan åtta nästa morgon för att visa vem som var en riktig motorcyklist. Jag dök inte upp och är helt säker på att han inte heller gjorde det.
Små östeuropeiska motorcyklar är Ed Larsens melodi på grund av dess smidighet. Naturligtvis har det blivit flera besök där de tillverkas; Uralfabriken i ryska Irbit, Djneprfabriken i Kiev (Ukraina) och Minskfabriken i Vitryssland.
– Då har vi varit hedersgäster och fått egna guider som visat runt. Runt Minskfabriken har det växt upp en egen stad och det var häftigt att se. När vi var i Uralfabriken följde ett tv-team oss till stadsgränsen. Vid ett annat tillfälle tillfrågades vi om att köra med motorcyklarna i ett första maj tåg. Det gjorde vi.
Resorna i Östeuropa har rullat på utan större missöden och när ordningsmakten stoppar honom för påhittade överträdelser, eller vill ha mutor, finns ett standardsvar i bakfickan.
– Jag säger alltid att jag är journalist och det har gått bra hittills.
Ed Larsens motorcykelliv kan delas upp före och efter januari 2007. Före och efter trafikolyckan som höll på att kosta honom livhanken.
– Jag låg i vänsterfilen på E6 i Norge när en bil plötsligt svängde ut i mitt fält och det blev helt svart. Efteråt sa doktorn att jag hade tur som hade hel nacke, rygg och höft ...
Resten av kroppen var illa tilltygad och han är ihopskruvad i både armar, skuldror och ben.
– Jag låg i sjukhussängen och beställde en ny motorcykel, samtidigt som sjuksköterskan höll i telefonen. Den 8 juni började jag köra igen.
Nu väntade nya utmaningar. Med en obrukbar högerarm går det inte att gasa, koppla och bromsa. Men det fanns en lösning inom räckhåll. Alla reglage flyttades över till vänster sida på hojen – eller hojarna. Med drygt tio motorcyklar i garaget blev det en del pyssel.
– När jag skulle åka och besiktiga den första motorcykeln sa besiktningsmannen att det är omöjligt att gasa, koppla och bromsa med en hand. Men till slut fick jag hojen godkänd, och även de andra.
Och besiktningsmannen visade sig ha fel. Det har blivit 68 000 mil efter olyckan. Det motsvarar ungefär 17 varv runt jorden.
– Efter olyckan ville jag amputera högerarmen eftersom den bara var i vägen. Men doktorn sa att här ska fan inte kapas någon arm. Nu hänger jag den i styret med ett kardborrelås för den får inte sitta helt fast om jag kör vält.
Kör man motorcykel året om blir det snöoväder förr eller senare. Efter ett besök i Danmark 2008 var det dags att övernatta i Ljungskile.
– Nästa morgon var det en massa snö, men jag skulle jobba och var tvungen att åka vidare. Det gick, men jag hade en bilist nära inpå mig en lång stund och vid ett stopp undrade jag varför han låg så nära, om jag skulle behöva stoppa. Han sa då att jag inte hade ute på vägen att göra i det väglaget. Har du det? svarade jag ...
För vintermotorcyklister finns en träff som heter Krystall-rallyt i Norge, som körs i januari.
– Jag har deltagit en gång, men där ligger deltagarna på hotell. Primusträffen är något helt annat. Där bor man i tält i snön. Jag har varit där några gånger, men med en användbar arm behöver jag ha en tältsäng.
Ed Larsen har alltid något på gång och han påträffas lättast ute på vägarna. Men i mars hägrar ett annat mål.
– Jag började springa i slutet av 1960-talet och efter tävlingen i mars har jag hållit på att springa i sju decennier. Det är inte dåligt för en 63-åring, säger han med glimten i ögat.
När vi åker hemåt rullas motorcyklarna in i garaget igen – om än högst tillfälligt.
”
Jag säger alltid att jag är journalist och det har gått bra hittills