Den uråldriga myten bakom den obarmhärtiga vintern är sann
I den nordiska mytologin förebådar den så kallade Fimbulvintern världens undergång, Ragnarök. Nu visar forskning att myten om en flera år lång vinter troligtvis är sann. Forskarna har spårat den till en serie händelser som inträffade för 1 500 år sedan.
I stora delar av landet lyser den ”riktiga” vintern – med kyla, is och snö – med sin frånvaro. De flesta verkar dessutom ha gett upp hoppet om en sådan, vilket inte är så konstigt med flera plusgrader i slutet av januari, den tid på året då det brukar vara som kallast.
Men det fanns en tid då tron på en iskall vinter var okuvlig. En vinter som varade i tre hela år utan någon sommar emellan, då obarmhärtiga snöstormar drog fram över världen och frosten blev lika hård som järn, samtidigt som vindarna var så bistra att solens värme förtogs.
Så beskrevs nämligen Fimbulvintern i Snorre Sturlassons Edda, ett namn den fick från de fornnordiska namnen för obarmhärtig (fimbul) och vinter (vetr). I den nordiska mytologin slukar till slut Fenrisulvens avkomma Sköll solen, samtidigt som stjärnorna faller från sina fästen. Världens undergång – Ragnarök – är ett faktum. Även i det finska nationaleposet Kalevala finns en liknande beskrivning.
Länge sågs dessa myter som inget annat än just sagor. Sedan en tid tillbaka är dock forskarna mer eller mindre säkra på sin sak: fimbulvintern har ägt rum på riktigt. Sedan länge vet nämligen forskarna att något anmärkningsvärt hände en bit in på 500-talet.
– Husen övergavs väldigt plötsligt och de öppna markerna växte igen. I dag har vi grävt ut hundratals hus i Sverige från den här tiden och överallt ser vi samma sak, säger Bo Gräslund, professor emeritus i arkeologi vid Uppsala universitet.
Det var inte förrän 2007 som Bo Gräslund kopplade ihop dessa händelser och myterna om Fimbulvintern med skriftliga berättelser från Medelhavsområdet, samt en serie vulkanutbrott som amerikanska vulkanologer på 1980-talet hade visat måste ligga bakom de här senantika uppgifterna.
Det första utbrottet kom år 536. Himlen förmörkades, varpå temperaturerna över hela norra halvklotet föll drastiskt. Under ett och ett halvt år var solens sken mycket svagare än normalt. Temperaturerna på sommaren sjönk med mellan 1,5 och 2,5 grader.
På Irland talas det i skrifterna om 536–539 som åren då inget bröd fanns, samtidigt som den bysantinske historikern Procopius konstaterade att ”Solen sken utan styrka, precis som månen, under ett helt år”.
År 540 var det dags igen. Då kom ännu ett utbrott, vilket pressade ner temperaturerna ytterligare. Kylan höll sig kvar i flera decennier, ända fram till mitten av 600-talet. De efterföljande åren blev de kallaste sedan 2 300 år tillbaka.
Norden och norra Ryssland drabbades hårdare än övriga Europa.
– Växtsäsongen kom aldrig igång, vilket måste ha inneburit en svältkatastrof av närmast bibliska proportioner. Skördarna slog fel och boskapen dog. Hela samhällen raderades, och det är förklaringen till att de tidigare öppna markerna växte igen i flera generationer. Säkert hälften av befolkningen i Mälardalen försvann, i Norrland ännu fler. Husen övergavs, säger Bo Gräslund.
De arkeologiska bevisen för detta, säger han, är massiva. Därutöver kommer de skriftliga källorna, botaniska analyser samt analyser med hjälp av dendrokronologi som visar hur träden växte under dessa år.
Exakt var dessa utbrott ägde rum har dock varit, och är fortfarande, föremål för debatt. Nyligen pekade en grupp forskare ut Island som en trolig plats för utbrottet 536. Detta bland annat efter att ha analyserat en 72 meter lång isborrkärna från glaciären Colle Gnifetti i de schweiziska Alperna.
Med hjälp av laserteknologi kunde forskarna slå fast att aska från ett kraftigt vulkanutbrott fallit ner över Europa under våren 536. Den kemiska signaturen antydde att utbrottet måste ha ägt rum på Island.
Förra året lokaliserade forskarna även det andra utbrottet. Sedan tidigare har man vetat att El Salvador varit platsen för ett kataklysmiskt vulkanutbrott som ägde rum någon gång mellan det tredje och sjätte århundradet efter vår tideräkning. Av allt att döma resulterade denna händelse,
” Växtsäsongen kom aldrig igång, vilket måste ha inneburit en svältkatastrof av närmast bibliska proportioner.
bo gräslund professor emeritus arkeologi
kallad för Tierra Blanca Joven (TBJ), eller ”Vita unga jorden” på svenska, i en vulkanisk plym som reste sig 49 kilometer upp i atmosfären.
Efter att ha analyserat tropiska trädrester som legat inkapslade i den vulkaniska askan ända sedan dess, drar forskarna slutsatsen att träden dog mellan åren 500 och 545. När forskarna även tog hänsyn till atmosfäriska cirkulationsmönster blev deras uppskattning att utbrottet antagligen skedde på hösten år 539, det vill säga tre och ett halvt år efter utbrotten på Island.
– Alla vulkanologer är inte överens om var dessa utbrott ägde rum, så det sista ordet är nog inte sagt i den frågan, säger Bo Gräslund.