Margareta Hallin
Hovsångerskan, professorn och tonsättaren Margareta Hallin, Stockholm, har avlidit i en ålder av 88 år. Närmast sörjande är barnen Kristina och Nils, samt släkt, vänner och kollegor.
”När den man älskat nått till dödens dörr / står rymden hård och grymmare än förr.” Så lyder en strof ur Martinsons rymdepos Aniara tonsatt av Blomdahl 1959 på Kungliga Operan, där Margareta spelade huvudrollen som Den Blinda Poetissan.
Jag upplevde Margareta med begeistring i den intima musiksalongen på Skeppar Karls gränd i Gamla stan, där hon framförde sina tonsättningar av Fröding, Ferlin, Aspenström, Ekelöf, Tranströmer och Strindberg. Varje sång var ett stort litet skådespel. Då var hon över 80 år.
Margareta var en gudabenådad konstnärssjäl med ett högt tempo och med endast tiden som sin konkurrent. Hon föddes i Karlskoga 1931, utbildade sig och debuterade i Stockholm på 50-talet, sjöng på Operan fram till 1991, turnerade i Sverige och utomlands, skaffade familj och barn, spelade in skivor, medverkade i tv och radio, mottog utmärkelser, komponerade musik och målade. Hon var en av Operans flitigaste artister med ett 60-tal roller och 1 500 föreställningar på sitt visitkort. Järngänget Hallin-söderström-meyer-ericson-ulfung-dellert-saedén-gedda-nilsson
drillades i Genteles regi och under Ehrlings taktpinne.
Var och varannan kväll bytte Margareta kostym och namn till Rosina, Eurydike, Violetta, Lucia, Sophie, Leonora, Gilda, Mimi, Manon, Amelia, Elsa, Aida, Fältmarskalkinnan, Madame Butterfly, Nattens Drottning, Lady Macbeth, Drottning Christina eller Medea. Med en enorm repertoarkännedom varken såg eller satte hon höjdskillnader mellan koloraturarior, visor eller schlager. ”Etta på Söder” och ”Ludde” har blivit kultklassiker och samlarobjekt.
2012 sjöng jag i Kramfors där Margareta hade ett sommarboende. Hon kom fram efteråt och berömde mig och min föreställning om Europas revyliv. Jag kände mig både sedd och bekräftad av en generös kollega och idol. Jag glömmer det aldrig. Vårt sista möte var på Stureby sjukhem på nyåret och jag minns hennes varma leende och värdiga grandezza.
En stor konstnärinna fattas oss nu. Solen har blivit skymd i Aniaras isblå rymd. ”Jag skruvar lampan ner och bjuder frid. / Vårt sorgespel är slut. Jag återgav / med sändebudets rätt, från tid till tid / vårt öde speglat i galaxens hav.”
Stockholm