Bitvis oemotståndlig popmusik skriven med pannan i djupa veck
(Sony Music) sömnbrist som fyrtioårskris? Jag har lyckats undvika Lars Winnerbäck tillräckligt länge för att låta mig trilla ned i just den fallgropen.
Som tur är vet jag bättre än att avfärda Jonathan Johansson. Jag vet ju att han är betydligt mer underhållande och utmanande i sina låtar än i en motvilligt genomförd intervju. Jag har haft hans ”Scirocco” i lurarna sedan någon månad tillbaka och anar att det här är en popplatta som ingen annan svensk artist kommer att kunna snudda vid under 2020.
Jo, det kan säkert komma såväl köttigare som svängigare skivor. Men Jonathan Johansson är helt egen när det gäller att kombinera stålblanka låtbyggen med grubblande texter som spänner från Kain och Abel till terroristen på Drottninggatan.
Det kommer aldrig att ge honom ett utsålt Globen men det sätter honom i en position där han definitivt har mitt öra. Precis som tidigare vill Jonathan Johansson göra popmusik som sliter och drar i tro, tvivel, hopp och kärlek. Men också våld, död och den mot mänskligheten rusande undergången.
Jag uppskattar verkligen ambitionsnivån och när Johanssons sönderhackade språk där han blandar skånsk svenska med engelska och italienska verkligen träffar rätt och dessutom hamnar i samklang med den kallsvettiga musiken är det briljant. Som när den förrädiskt dansanta ”Lilla pappa du ska dö” blir till en samvetsutmanande mara mellan skavande, blöta lakan. Eller som i den ursnygga ”Blue Ivy Lullaby” där han blickar både utåt och inåt stående på en balkong med en romdrink i nypan.
Ja, jag är en sucker för de rakare poplåtarna. Har svårare för de mer sökande uttrycken som när Jonathan Johansson pratar sig genom ”Tjockteven och gnuflocken” där han berättar om allt från en dröm om skolattacken i Trollhättan till minnen från fester i Malmös finare villor. Samtidigt gillar jag hur han försöker rota i detta med våldets mekanismer. Och inte bara det rent fysiska våldet utan också det våld vi begår på oss själva och våra närmaste när vi begränsar och blir bekväma.
”Jag vet inte om jag har något att dö för, har du?”, sjunger han i ”Är du passionerad?”
En berättigad fråga förstås. Men också lättare att ställa när man är just en sökande och en smula desillusionerad, medelålders man med sitt på det torra. Det är en lyx att kunna betrakta världens eländigheter på tryggt avstånd. Det vet förstås också Jonathan Johansson, han är tydlig med det på plattan. Och det ger honom bara ännu mer ont i magen.
”Scirocco” är bitvis helt oemotståndlig, fritt flygande popmusik med pannan i djupa veck. Tyvärr fastnar den alltför ofta i sina egna bekymmersrynkor.
” Jonathan Johansson är helt egen när det gäller att kombinera stålblanka låtbyggen med grubblande texter som spänner från Kain och Abel till terroristen på Drottninggatan.