Jane Austen-film utan några som helst gnistor
Kostymfilm Emma Regi: Autumn de Wilde
Med: Anya Taylor-joy, Johnny Flynn, Mia Goth, Callum Turner och Bill Nighy Storbritannien, 2020 (124 min) **
”Badly done, indeed!” utbrister Mr Knightley, som inte höjer rösten i onödan, när unga Emma Woodhouse, utan att riktigt förstå det, förolämpat en snäll, men lite tjatig, kvinna som inte har det så gott ställt. Det är den dramatiska höjdpunkten (kommer på slutet) i Jane Austens lättsamt romantiska roman ”Emma” (1816), som är välbekant för de flesta.
I mitten av 1990-talet kom det två ganska så bra filmatiseringar, den första med Gwyneth Paltrow och den andra med Kate Beckinsale i huvudrollen. Det har också gjorts ett par tv-serier, så nu kan jag den här historien. Vilket inte hindrat kvinnliga regissören Autumn de Wilde från att komma dragandes med en ny ”Emma”, som egentligen inte har någonting att tillföra.
Grundförutsättningarna får vi direkt, i en förklarande textplatta. Emma, spelad av Anya Taylor-joy, är vacker, rik, intelligent och ska snart fylla 21. Emmas stora hobby är att mäkla äktenskap. Det är hon anmärkningsvärt duktig på, men kanske borde hon börja tänka mer på sig själv när traktens stiliga kar lar står på kö för att fria? Men detta vet ju redan alla som läst boken och/eller sett de tidigare filmatiseringarna.
Det här ska vara en film som är lekfull, hyfsat påkostad, rolig, romantisk, snygg att titta på, väldigt brittisk och späckad med kvicka repliker. Nja. Snarare är filmen späckad med veliga giftaslystna flickor och fjantiga män. Ensam man som inte är en fjant är Mr Knightley (Johnny Flynn). Han är lagd åt det cyniska hållet, men det går verkligen ingen nöd på honom. Lika velig som de andra unga kvinnorna är däremot Emma Woodhouse, under den självsäkra ytan.
Det finns en del som jag saknar i den här filmen. Det slår verkligen inga gnistor mellan Flynn och Taylor-joy. Filmen hade mått bra av några högklassiga brittiska karaktärsskådespelare. Bill Nighy är närmast att kvala in i den kategorin. Han spelar Emmas förmögne och hypokondriske pappa.
Det gör han förstås bra, men detta är typen av roll som Nighy kan göra i sömnen, och han ser faktiskt lite sömndrucken ut i några scener.