Ida räddade två övergivna katter trots sin allergi

När Ida Almashharawi hittade fyra övergivna kattungar på en parkeringsplats bestämde hon sig för att strunta i sin allergi. Trots att näsan rann och ögonen kliade tog hon med sig ungarna hem. Två av katterna blev kvar för gott.

Ida Almashharawi har vetat om sin allergi sedan hon var i nioårsåldern. Besvären började när hennes lillasyster fick en katt i present. Ganska snart utvecklade Ida alla klassiska symtom på pälsdjursallergi som nästäppa, svullna ögon och rethosta.

– Eftersom jag inte hade varit allergisk innan dess tog det ett tag innan vi förstod att det var katten det handlade om. Jag fick allergitabletter och de hjälpte, berättar hon.

Inte långt efteråt flyttade Ida till sin pappa, som inte hade några husdjur, och hon mådde bra igen. Det var först när hon var på besök hos kattägande vänner som polletten slutligen trillade ner. Fanns det en katt eller en kanin i huset började Idas ögon alltid att rinna.

– Jag insåg att jag var överkänslig, vilket var tråkigt. För mig har katter alltid stått för kärlek och närhet och något bra i tillvaron, säger hon.

När Ida för några år sedan upplevde en jobbig period i livet vaknade drömmen om ett husdjur på nytt. Hon längtade efter någon att ta hand om, någon som skulle finnas därhemma och vänta varje dag. Ida började leta på nätet efter allergivänliga kattraser.

– Jag hade bestämt mig för att köpa en dyr raskatt och göra ett försök. Det fick bära eller brista, säger hon.

Hon hann aldrig kontakta en uppfödare. Två dagar efter att Ida hade fattat sitt beslut kom en kund in i restaurangen där hon jobbade. Han snubblade över orden när han berättade att det låg fyra övergivna katter på en gräsplätt vid parkeringsplatsen. Det spöregnade ute och Ida släppte allt hon hade för händer.

– Jag hämtade handdukar och en låda och samlade ihop alla fyra ungarna. Har nog aldrig jobbat så fort som den eftermiddagen, berättar hon.

På väg hem i bilen med kattungarna i baksätet drabbades hon av situationen. Vad skulle hon göra nu? Hon la ut en efterlysning på Facebook: Är det någon som kan ta hand om fyra kattungar? Själv är jag superallergisk.

– Till slut lyckades jag ordna nya hem till två av kattungarna. Men då hade jag redan bestämt mig för att de inte skulle behöva skiljas från varandra förrän de var gamla nog. Det var tillräckligt för dem att ha förlorat sin mamma.

Katterna acklimatiserade sig snabbt, men för Ida var det värre. Ögonen svullnade och blev röda, huden kliade och det blossade upp utslag där hon hade rivit sig. Hon härdade ut, tog inte ens en allergitablett för att lindra besvären.

– Jag hade en teori om att jag kunde mota bort allergin. Eftersom jag inte hade den från början när jag var liten, borde det kunna gå att göra tvärtom och vänja sig, säger hon.

På sätt och vis fick Ida rätt. Hon reagerar inte längre lika kraftigt på de två katterna, Sabali och Salim, som fortfarande bort kvar i hennes hem. Om hon kelar med dem i soffan kan hon känna hur det killar i ögonen, men hon har lärt sig att inte klia tillbaka.

– Däremot utvecklade jag astma under den där perioden när jag försökte stå ut. En natt vaknade jag av att jag hade svårt att andas. Läkaren skyllde på katterna men själv ville jag inte ha den förklaringen, säger hon.

Sabali och Salim är en del av familjen och Ida kan aldrig tänka sig att lämna bort dem. Dessutom är hon övertygad om att hennes tvååriga dotter och babyn som är på väg kommer att vinna på att katterna finns i huset. Ida har läst att barn som växer upp med katter sällan utvecklar pälsdjursallergi.

– Jag har alltid astmamedicin och allergitabletter i huset så jag klarar mig. Jag har aldrig ångrat att jag tog hand om kattungarna och jag skulle göra samma sak igen. Trots att det har varit jobbigt har det alltid varit värt det, säger hon.