Joakim Broman: Pensionsbråket – ett slag mot JÖK:EN

“Jag ser inte att det finns ett Januariavtal för oss som parti om inte den här delen uppfylls”, sa Lena Rådström Baastad, partisekreterare (S) i veckan (Aftonbladet 27/2). Man bör ta henne på orden. Socialdemokraterna har sedan januariöverenskommelsen i regel uttryckt sig i försiktiga ordalag om konflikter de fyra partierna emellan.

Men när de nu pressas av sjunkande opinionssiffror – i den senaste Ipsos-mätningen var S återigen näst största parti med ett väljarstöd på 22 procent (DN 26/2) – åker silkeshandskarna av. Internt och i Lo-led mullrar det. Efter vad som upplevs som förnedrande reformer, som att avskaffa värnskatten och utreda en försvagning av anställningsskyddet, är det dags att ta betalt.

I det är pensionsfrågan central, eftersom det är en av få reformer som partiet helhjärtat och oreserverat kan ställa sig bakom. Den kräver inte, som i fallet med sjukvården, komplicerade organisatoriska reformer och är inte, som “familjeveckan”, något som i huvudsak riktar sig till en redan välbeställd medelklass. I en på många sätt idélös och trött socialdemokrati går det alltid att satsa mer på fattigpensionärerna.

Precis som Centerpartiet och Liberalerna noterat blir dock allmänt prat om “pensionshöjningar” ofta problematiskt när det konkretiseras. Enligt Aftonbladet vill S höja ersättningen med 600 kronor för de med lägst allmän pension. (Garantipensionen höjdes 1 januari.) Men om detta ska finansieras via den allmänna pensionsavgiften betyder det att Sveriges löntagare får höjd skatt på arbete. Det går på tvärs med andra punkter i januariöverenskommelsen, minskar incitamenten att arbeta, och dessutom tar det decennier innan det ger genomslag i pensionssystemet.

” Efter vad som upplevs som förnedrande reformer, som att avskaffa värnskatten

I teorin kan regeringen skjuta till pengar från statsbudgeten för att även dagens pensionärer ska få en höjning. Men då minskar reformutrymmet för andra punkter i ”JÖK:EN” – och de pengarna skulle som sagt bland annat gå till att sänka skatten på arbete – och borde dessutom förankras i riksdagens pensionsgrupp. Det är något S inte har lust med, eftersom C och L då får sällskap av gamla vänner som delar deras uppfattningar.

Att de liberala partierna har goda skäl i sak att opponera sig spelar till sist kanske mindre roll än att S är desperata efter en seger att visa upp internt och för väljarna. Men slutresultatet är bråk om ännu en av januariöverenskommelsens byggstenar. Hur många kan plockas bort innan hela huset rasar?