Kleerup har återuppbyggt de brända broarna
Missbruk och kontraktsbråk ligger i backspegeln för Andreas Kleerup, som släpper sitt nya album ”2” på fredag. – Jag får skylla mig själv för att jag brände en del broar. Men det står jag för, eftersom de är återuppbyggda nu, säger han.
Andreas Kleerup ryggar instinktivt tillbaka, grimaserar och slår ut med armarna.
Några sekunder tidigare har han fått höra den teknofila popartisten
Grimes nya album ”Miss Anthropocene” beskrivas med ord som drum’n’bass, trap, k-pop och autotune.
– Drum’n’bass, när jag hör de orden blir jag alltid lite varm, för det finns någonting där. Men de andra genrerna ger mig kalla kårar. Det är tre rätter man inte vill äta, säger han.
Men det är inte så att Kleerup vaknade denna dag, snörade på sig skorna och klev ut i snövädret för att basunera ut sina åsikter om Grimes. Inte enbart i alla fall. På fredag släpps ”2”, hans första fulllängdare i eget namn sedan tonerna från ”Aniara” sköts upp i stratosfären från Stockholms stadsteater och landade på skiva 2012.
– Jag är väldigt nöjd. Man kan lyssna utan att veta någonting om någonting och förhoppningsvis tycka att det är bra låtar. Eller så kan man lägga sig ned med bra hörlurar och gå in i ljudvärldar, för det händer saker hela tiden, säger han om sitt nya verk.
I likhet med det självbetitlade och hyllade debutalbumet från 2008 är ”2”, kort beskrivet, en samling mestadels elektroniska poplåtar med sagolikt krispiga syntljud där gästsångare som Rebecca & Fiona och Ana Diaz – och Freddie Wadling – samsas om mikrofonstativet med Kleerup.
Wadling, som gick bort 2016, spelade in sitt sångspår för tio år sedan.
Andreas Kleerup inkluderar honom i en särskild grupp vänner (”vi var samma väsen”) som också innehöll Olle Ljungström och Christian Falk, även de borta.
– Älskade Freddie. Tyvärr blev det ett dåligt slut mellan Freddie och mig. Vi hade sagt att vi skulle göra
” Man kan lyssna utan att veta någonting om någonting och förhoppningsvis tycka att det är bra låtar. Kleerup
”Så mycket bättre” tillsammans, men det var innan jag förstod att de bara har en ”Olle-, Freddie-, Kleerup-person” per säsong, säger Kleerup
– Han skickade ett ganska bittert
sms till mig när programmet började sändas. Då blev jag lite sårad. Att han och Olle dog så nära inpå varandra är ofattbart. Jag är bara glad att han är med på skivan, för Freddie har satt väldiga spår i mig.
Albumets väg till färdigställning har alltså varit lång, och perforerad med byråkratiska potthål.
– Det var kontraktsgrejer och lite annat. ”Åh, äntligen har jag hittat någon jag kan lita på. Nähä. Äntligen har jag hittat någon det kommer att funka med. Nähä. Det där kontraktet innebär att jag inte kan göra så. Jaha.” Ungefär så, säger Kleerup.
”Friktionsfri” är inte heller ordet på tungspetsen när hans tillvaro de senaste åren ska summeras. Det finns händelser, som dyker upp högt i sökmotorträffarna, som Andreas Kleerup inte vill prata om.
Men musiken finns där, och han ser ljust på framtiden.
– Jag får skylla mig själv för att jag brände en del broar. Men det står jag för, eftersom de är återuppbyggda nu.
Kleerup kan också blicka tillbaka på en karriär fylld av höjdpunkter.
– Att i väldigt ung ålder få så mycket bekräftelse, och att få träffa personer man bryr sig om, som Benny Andersson, är få förunnat. Jag har åkt limousine med Mick Fleetwood, blivit kallad ”naughty boy” – på ett bra sätt – av Diana Ross. Efter att Freddie Wadling, Titiyo och jag sjöng ”Comfortably numb” när Pink Floyd fick Polarpriset fick jag en kram av Roger Waters, och alla vet att han inte direkt är en ”easy-going fellow”.
Succén som var ”Kleerup” innebar att folk ställde sig i kö för att få jobba med upphovspersonen, som snart insåg att skillnaden med att producera sin egen musik och att vara producent åt andra är stor.
Vis av erfarenhet gläntar han därför endast på dörren om vissa specifika kriterier uppfylls.
– Om någon behöver en producent, och ni är ett stort band och har låtar som ”Paradise city”, då är det bara att ringa.