EU får inte växa ifrån kärnuppdraget
Den franske presidenten Emmanuel Macrons besked på Eu-toppmötet i oktober, om ett veto mot medlemskapsförhandlingar med Nordmakedonien och Albanien, kom som en chock för många. “Ett historiskt misstag”, sa dåvarande kommissionsordförande Jean-claude Juncker (Euronews 18/10 -19).
Elaka tungor pratade om att Macron i likhet med den tidigare presidenten Francois Mitterand drömmer om EU som en exklusiv klubb snarare än som en öppen famn. Det har dock redan visat sig felaktigt. Redan i februari kom rapporter om framsteg i utvidgningssamtalen, och på tisdagen meddelade kommissionären med ansvar för utvidgningsfrågor att unionens medlemsländer enats om att påbörja processen för de två kandidatländerna (Politico 24/3).
Macron har alltså släppt sitt veto, men han har också fått igenom förändringar. Vilket är bra, eftersom han har rätt i att de senaste utvidgningarna av unionen orsakat en hel del problem. Rumänien har exempelvis varken drivit igenom utlovade ekonomiska reformer eller tagit det sociala ansvar som medlemskapet krävde. I sammanhanget är det värt att notera att Nordmakedoniens och Albaniens BNP per capita till och med är lägre än Bulgariens och Rumäniens nivåer när de blev Eu-medlemmar 2007. Det är bara en indikator, men ger ändå en ledtråd om svårigheterna när underutvecklade ekonomier ska underställas krav på strikt marknadsmässighet och integreras i den jämförelsevis enorma inre marknaden.
De ekonomiska spörsmålen är ändå bara halva läxan från EU:S expansion. De senaste åren har Viktor Orbán i Ungern och Lag och rättvisa i Polen drivit igenom reformer som går på tvärs med de kriterier man sa sig uppfylla vid Eu-inträdet 2004. Oberoende medier får restriktioner, rättsväsenden politiseras och minoritetsgruppers rättigheter inskränks.
En bättre utvidgningsprocess hade inneburit högre krav och fler sanktionsmöjligheter i sådana situationer. Som det visat sig är det också vad Macron föreslår, snarare än ett stopp för vidare utvidgning. I november presenterade den franska regeringen ett förslag på utvidgningsprocess där kandidatländer under en längre period skulle behöva gå igenom sju villkorade steg. Först när man uppfyller kraven om rättstatlighet kan man gå vidare till nästa fas. Först i steg fem kan man få tillgång till EU:S strukturfonder.
Det skulle göra processen lättare att kontrollera och skapa incitament för länder att nå upp till kriterierna. Visst gör det också inträdet i unionen mer utdraget, och det blir kanske svårare för sådana som Jean-claude Juncker att hålla högtidliga bandklippningsceremonier.
Men det är ett litet pris att betala för att säkra en mer fungerande utvidgning och starkare garantier för att EU:S starka kärna av demokrati, mänskliga rättigheter och gemensamma marknadsekonomiska spelregler inte luckras upp. Att EU fortsätter att växa är i grunden väldigt positivt. Just därför är det så viktigt att det sker på rätt sätt, i rätt takt, och med en medlemskapsprocess som sätter stopp för de som vill plocka russinen ur kakan. Ska EU:S så kallade mjuka makt vara värd sitt namn måste samma regler gälla alla.
” En bättre utvidgningsprocess hade inneburit högre krav och fler sanktionsmöjligheter