Har jag som farmor gjort ett övertramp?
Stina Hindström, leg. psykolog, svarar på frågor om föräldraskap
Hej Stina!
Jag har alltid haft god kontakt med min son men efter att han träffade sin sambo och de fick barn pratar vi nu bara sporadiskt och ses nästan aldrig. Svärdottern undviker i princip all kontakt med mig och jag får träffa barnbarnen ytterst sällan. Mitt intryck är att jag gjort något typ av övertramp. Jag såg verkligen fram emot att bli farmor och har mått mycket dåligt över detta. Min enkla frågeställning är om det finns något att göra, eller är det bara acceptera livets gång?
Farmor
Hej Farmor!
Tack för din stora, svåra fråga. Det är verkligen obehagligt att tro att man gjort ett övertramp men inte vet vad man gjort fel. En del beskriver det som ett slags psykisk tortyr. Jag vet att många känner igen sig i dig, och troligen i din son och svärdotter. Dålig eller obefintlig kontakt och kommunikation är relativt vanligt i familjer. Samtidigt talas det sällan om det. Utom möjligen i fall där det förekommit vanvård, grova övergrepp eller stora tragedier.
Som jag tror att du vet är det omöjligt att svara på om du bara ska acceptera livets gång. Det kan handla om ett stort arbete i sig, det här att acceptera en situation man vantrivs med. Dessutom är acceptans som en mobilbatteri, ibland laddar det ur.
Jag tar upp några vanliga teman som kan ställa till det i mellanmänskliga relationer.
Vi människor är uppmärksamma på varandra. Vad vi säger med ord men även tonfall, kroppsspråk och mimik. En del menar att de är extra skickliga på att se vad andra tänker, känner och vill. Dock är det så att vi alla till stor del antar och gissar baserat på tidigare erfarenheter, kännedom om personen och situationen. Vi är såklart olika bra på detta. Få personer har alltid rätt. Ofta gissar vi dock tillräckligt bra för att få till bra samspel, men när vi misslyckas uppstår ibland missnöje eller konflikter utan att alla inblandade kan ge samma förklaring till varför.
De flesta av oss är uppmärksamma på vilka avsikter vi har med våra handlingar. Som nybliven, lycklig farmor kan man till exempel vilja vara generös med närvaro och med råd om barnavård och uppfostran, för att av kärlek till barn och barnbarn dela med sig av sin erfarenhet och visa engagemang.
En på många sätt fin avsikt – som dessvärre kan gå en nybliven förälder förbi. I stället kan beteendet upplevas invaderande och mästrande. Upprörd av detta undviker man umgänge.
Man blir som farmor, son eller svärdotter sårad och tänker och pratar mycket om hur väl man vill. Man riskerar att bli väldigt mycket ”i sitt eget huvud”. Där ömsom försvarar man sig, ömsom resonerar om ur det egentligen står till med farmor, sonen och svärdottern.
Vi tror ofta att andra förstår våra avsikter och upplever dem på samma sätt som vi. Vi tror även att andra kan läsa våra reaktioner och tycker att de borde uppleva dem på samma sätt som vi. Inte sällan är dessa två antaganden grunden i dåliga kommunikation. Många av oss kan bli bättre på att i stället för att vänta oss förståelse av andra , uttrycka vad vill tänker , känner och vill.
Jaha, tack för det Stina tänker kanske du (nu gissar jag). Vad kan jag göra då?
Du behöver tala med din son om saken. Du behöver vara ärlig med att du verkligen inte förstår varför ni inte pratas vid eller träffas så ofta som förut. Lägg inte fokus på hur det känns för dig och hur du skulle vilja ha det. Det kan ni möjligen ta i framtida samtal. Nu behöver du lyckas se saken från hans perspektiv. Ha fokus på att du verkligen vill förstå. Lova att du ska lyssna med ett öppet sinne, utan att avbryta eller försvara dig. Det brukar kännas svårt men går om du håller koncentrationen uppe. Kanske kommer hans bild av situationen förvåna dig, kanske inte. Hur det än blir önskar jag dig varmt lycka till.
En del av det jag skriver om finns att läsa om i ”Tillsammans, om medkänsla och bekräftelse” av Åsa Nilsonne och Anna Kåver. En bok för alla som vill utveckla sina relationer med nära och kära.