Sarah Klang har gjort ett fantastiskt album – igen
Få artister har gjort en sådan raketkarriär som Sarah Klang. Vid det här laget känner alla till framgångssagan om en närmast okänd västkusthemlighet som fick ett folkligt genombrott i ”På spåret” och som kom att bli en av Sveriges mest aktade artister, såväl live som på skiva. Första och andra albumet hyllades unisont, och det med rätta.
Nu känns det som att Sarah Klang kan göra lite vad hon vill. Samtidigt behövs väl någon sorts förändring eller utveckling, för vi vill ju inte höra samma skivor en gång till, hur bra de än var.
Och ett skifte är just vad vi får.
Medan ”Creamy Blue” var rätt så lik debuten, men med mer stråkar, är ”Virgo” ett välkommet kliv i annan riktning.
Soundmässigt lämnar hon 1960och 70-talet bakom sig och träder in i 1980-talet. Men lugn, det är inga ”Big in Japan” eller ”How will I know” det handlar om. Det här är mer smakfullt. Och typ… åka bil-rockigt.
Sarah Klangs kraftfulla röst är fortfarande i fokus. Piano och pedalsteel finns kvar, men mot en vägg av vinande elgitarrer, skimrande syntar och ibland nästan maskinaktiga trumkomp.
Vemodet är orubbat, och tur är väl det. Men här finns också ett slags frihetskänsla. En som får åtminstone mig att vilja köpa första bästa biljett till USA, hyra en gammal cab och bränna ut på ödsliga vägar i lite för hög fart.
Det slår an redan på första spåret ”17 Pounds”, som med sina sirenliknande syntljud och starka refräng är en effektiv inledning. Självklart ingår även hitlåten ”Canyon” i samma kategori. Här finns friheten både i musiken och texten, som handlar om att plötsligt vakna upp efter en relation och inte längre känna sig bunden till den. Det är nog faktiskt den bästa låten på skivan, den är liksom fortfarande omöjlig att inte skriksjunga med i.
”Fever dream” är också en favorit sen tidigare. Den är sexig, svettig och ljuv på samma gång. ”Anywhere” i sin tur är en otroligt vacker ballad med en både vilsen och beslutsam text om att försöka hitta sig själv.
I sann sad girl-anda finns förstås några hjärtekross-låtar också. Som smäktande och stråkmättade ”Love so cruel” där hon frågar sig hur hon någonsin ska komma över en så grym kärlek. Och ”Girls” med sitt varma piano och den närmast t-shirt-artade frasen ”Self destructive girls, keep on doing the same mistake even though it hurts”. Även ”Love bliss” är otroligt sorglig.
I ”Youth” går hon tillbaka till tonåren: första ruset, första ciggen och det bitterljuva i allt det där. Det är en fin låt, men från och med den tappar albumet lite fart, och jag får en känsla av att de starkaste låtarna redan avklarats. ”Blue” och ”Spell” blir till exempel lite anonyma i mixen.
På det stora hela är detta dock en bagatell, för alla låtar är ändå bra. Sarah Klang har gjort ett fantastiskt album – igen. Musiken förstärker varenda känsla genom att växla mellan att vara avskalad till att uppfylla hela rum. Melodierna, rösten och hur hon använder den är lika gråt-framkallande som alltid.
Som i refrängen på ”Ghost killer”, där förundras jag över att jag faktiskt ryser av ett simpelt ”Aha, yeah yeah”. Det är liksom bara Sarah Klang som kan frambringa den typen av känslor med ett så enkelt grepp.
Kanske är ”Virgo” hennes bästa skiva hittills. Det är en frisk fläkt och en lyxig uppdatering, som inte kan undgå att beröra den som lyssnar. Frågan är om Sarah Klang ens kan göra dålig musik? Jag börjar tvivla på det.
” Melodierna, rösten och hur hon använder den är lika gråtframkallande som alltid.