Leon Bridges låter allt mindre som en Sam Cooke-kopia
När Leon Bridges först slog igenom 2015 var det med soul som förde tankarna till 1950- och 60-talen. Han jämfördes med Sam Cooke och blev flerfaldigt Grammy-nominerad. Men på senare år har Texasartisten gått åt ett modernare håll ljudmässigt, även om hans röst fortfarande har den där lite raspiga vintagekvaliteten.
På ”Gold-diggers sound” fortsätter han på det kontemporära spåret, vilket är en lättnad. Redan på första låten ”Born again” hörs något utöver det vanliga, ett sorts vemod som är otroligt vackert. Ett helt sagolikt piano, lite försiktigt blås och så ett distinkt beat som direkt skruvar upp förväntningarna. Kanske var det otaktiskt att sätta den först, för dessa infrias inte riktigt på resten av skivan.
Ändå innehåller den några låtar jag verkligen tycker om. ”Magnolias” är en favorit med sitt smattrande och – i sammanhanget – tunga trapbeat. Jag är också mycket förtjust i ”Details” med den retsamma lilla gitarren som loopas låten igenom.
Tidigare singeln ”Sweeter”, som släpptes i samband med George Floyds död, är stillsam men stark med rader som: ”Hoping for a life more sweeter, Instead I’m just a story repeating”. Avslutande ”Blue mesas” är också speciell, med sina sorgsna stråkar, återhållsamma pukor och folkiga känsla. Sätt den som soundtrack eller introlåt till någon hajpad tv-serie och den kan bli hur stor som helst.
Många låtar stannar dock vid att bara vara lite småmysiga. ”Motorbike” är romantisk, men inte mer. Balladen ”Why don’t you touch me” bjuder visserligen på ett intressant tema om att känna sig avvisad av en partner. Men som den låter hade den lika gärna kunnat vara en låt från valfri Ed Sheeran-kopia, med gitarrplock och melodier som gjorda för att ge minsta möjliga motstånd.
Leon Bridges har själv sagt att albumet har psykedeliska influenser och att den till stor del jammats fram. ”Don’t worry” påminner visserligen lite om hans tidigare samarbeten med psyk-funkiga Texaspolarna i Khruangbin, som jag förövrigt gillade skarpt.
Men det är fortfarande rätt konventionellt detta. Vilket det väl kan få vara. Småmysigt är inte nödvändigtvis tråkigt och när Leon Bridges väl glimrar till kan det till och med bli helt briljant. Det behöver bara hända lite oftare för att det ska bli en fullträff.
” Småmysigt är inte nödvändigtvis tråkigt och när Leon Bridges väl glimrar till kan det till och med bli helt briljant.