Brist på säl oroar skärgårdsguiden
Allt fler från Göteborgsområdet söker sig till skärgårdslivet och vill uppleva sälar i sitt naturliga habitat. Men vart har sälarna tagit vägen?
Den gassande solen blänker mot skrovet på sightseeingbåten Belle-amie som ligger förtöjd vid Klåvans kaj på Hönö. Efter att skepparen Bosse Johansson släppt på förtöjningstamparna sköljer ett bekymrat uttryck över hans solbrända ansikte.
– Jag oroar mig för att vi inte kommer hitta några sälar i dag. Beståndet är starkt, men de gömmer sig någonstans och jag ska försöka hitta dem, säger han.
Bosse påbörjade sin karriär till sjöss 1965 när han 15 år gammal hjälpte till att köra ut personal till bygget av fyren Trubaduren, strax söder om Vinga, ön där Evert Taube växte upp.
Sedan fortsatte karriären till sjöss som köksinredningsförsäljare längs den svenska kusten med utställningen ombord. 2014 skulle han gått i pension men viljan att visa Göteborgs norra skärgård var för stark. Sedan dess har han kombinerat sitt intresse för historia och kärleken till den marina miljön.
Efter att pandemin slagit till har kundunderlaget förändrats.
– Förut var det övervägande amerikanare och finnar. I samband med att ”hemestern” kom har vi fått många bokningar från Göteborgs kranskommuner som täcker upp väldigt bra, säger Bosse Johansson.
Dagens sällskap består av tysken Dominik Trepper, som tagit paus från gårdsarbetet på Gotland, och en kompistrio från Stockholm som ”ville uppleva något annorlunda”: Lotta Lutteman, Rose-marie Birksjö och Marit Högvik, som tagit med hundvalpen Poppie.
I höjd med Risö saktar Belle-amie in farten och Poppie slår sig till ro innanför mattes vindjacka. Bosse sveper med handen över sundet. Historielektionen har börjat.
– Här slutade den norska konungen Harald Hårfagers rike och där uppe hade han sin sydligaste vårdkase (signaleld, reds. anm.). Gränsen är kvar, numera mellan Västergötland och Bohuslän.
” Beståndet är starkt, men de gömmer sig någonstans.
Bosse Johansson
Bosse gör ett 1 000 år långt historiskt hopp från vikingatiden till andra världskriget när vi stannar till vid platsen där den nazistiska ubåten U3503 sjönk.
Händelsen sammanföll med den tyska kapitulationen, på kvällen den 8 maj.
– Jag sticker ut hakan och säger att det var här som kriget slutade. Det är väl ingen som tar illa vid sig för att jag säger så, frågar Bosse och kastar en blick mot Dominik.
Alla skrattar. Dominik skakar lätt på huvudet. När Belle-amie närmar sig Vinga spejar Bosse ut mot horisonten. På ett av skären har en flock skarvar samlats. Ett illavarslande tecken, enligt Bosse.
– Jag blir alltid på dåligt humör när jag ser ”ålekråkorna”, för det betyder att det inte finns många sälar. De undviker nämligen sälarna.
Den här säsongen måste Bosse ha tappat humöret många gånger – förr fanns här mellan 20 till 50 knubbsälar så här års. Numera är han glad om han lyckas hitta ett par.
– De brukade ligga borta vid ”Lilla Ekeskär”, men inte längre. Kanske har säljakten skrämt bort dem? Men jag har ett hemligt ställe där vi kan leta, säger han.
Skyddsjakt på knubbsäl bedrivs främst för att främja fisket, då sälarna äter upp fisken och förstör utrustningen. Bosses tes om att
det kan vara jakten som skrämt bort sälarna verkar rimlig, menar sälexperten Tom Arnbom.
–Hade det varit på grund av sjukdom hade det upptäckts. Det är olyckligt om det är jakt, man borde ha fredningsområden där det bedrivs sälturism, säger han.
Detta håller Susanne Viker med om. Hon är utredare på Havs- och vattenmyndigheten som tillsammans med Naturvårdsverket delar ansvaret för sälförvaltningen.
– Vi har funderat på att göra en översikt och avgränsa jakten till lämpliga geografiska områden. Som det är nu har vi inga register för var sälsafari bedrivs och man skulle mycket väl kunna göra en sådan undersökning. Man får väga olika
intressen mot varandra, säger hon.
I fjol sköts tre sälar i området, vilket kan ha fått dem att söka sig till andra platser. I år har ingen skyddsjakt rapporterats. En annan möjlig orsak till att Bosse och hans kollegor
har svårare att hitta sälarna är ett ökat intresse för fritidsbåtar.
– Det är troligt att de blivit störda av någonting och det kan vara en kombination av jakt och ökad båttrafik. Men det kan finnas andra orsaker som påverkar också, som att maten finns någon annanstans, säger Susanne Viker.
Så snart som Belle-amie förtöjt Vinga hamn stänger Bosse dörren till kajutan – här kryllar av mink som inte sällan smyger ombord. En
tung doft av nektar slår till som en vägg när han leder gruppen längs ”Kärleksgången” på väg mot Fyrvaktarbostaden där Evert Taube växte upp. I ett av rummen sitter en docka i naturlig storlek föreställande Evert Taube med rockbiografin ”Mick Jagger: Primitive Cool” i händerna.
– Han hämtades från Liseberg, säger Bosse och rycker på axlarna.
På öns västra sida reser sig den 29 meter höga fyren, byggd av Skanska
med stenhuggare från Stockholm 1890, samma år som Taube föddes. Rose-marie tvekar lite inför den 122 trappor höga stigningen.
– Jag är lite höjdrädd, säger hon. Lotta erbjuder sin hand och följer sin kompis mot toppen. De kravlar sig igenom takluckan och möts av en utsikt som sträcker sig över hela
Göteborgs skärgård. Bosse pekar ut mot den stora farleden.
– Det här är min konjunkturbarometer. Ser jag fler än 15 skepp som rör sig vid horisonten är det högkonjunktur. Är de färre än 10 är det lågkonjunktur, konstaterar han.
Dånet från Belle-amies dieselmotor tystnar tvärt. Vi närmar oss Bosses hemliga ställe: Grytan. Ett skär stort som en enrumslägenhet. Några skarvar flaxar bort när Bosse plötsligt utbrister:
– Där har vi dem. Samtliga passagerare reser sig upp och fipplar med telefonerna medan vi glider i riktning mot två solbadandes knubbsälar. De granskar oss noga innan den mindre sälen börjar studsa på magen ner mot vattenbrynet. Den större verkar helt obekymrad.
– Det är mamman och hennes kut – ungarna brukar vara lite räddare. Vi får tacka henne för att hon låter oss se dem, säger Bosse.
Efter att sälkuten hoppat i dyker den upp med huvudet ovanför vattenbrynet och tittar nyfiket mot oss. Dominik Trepper som varit runt i halva Sverige har aldrig sett vilda sälar förut.
– Jag önskar att vi fick gå lite närmare sälarna men det är alltid lika härligt att få se djur i sitt naturliga habitat. Det gör man inte så ofta nuförtiden, säger han.