Lisa Ekdahl: ”Är som jag är och låter som jag låter”
Lisa Ekdahl har inga problem med att sjunga ”Vem vet” som blivande 50-åring. Hon är artisten och människan som vill känna allvar och lekfullhet, lätthet och tyngd – allt på en gång.
Hon beskriver sig som en självgående person. Hon får saker gjorda även utan en publik som applåderar. Under pandemin har hon genomfört ett projekt av den större storleken – byggt om hela sin bostad i Stockholm till en studio.
I ett gårdshus på Södermalm har hon ljudisolerat varje rum och under våren kunnat spela in sitt nästa album – utan att ens fundera på att boka studiotid.
– Det var verkligen så här: trummor i ett rum på nedervåningen, jag med min gitarr i ett annat rum, och piano och bas i två andra rum på övervåningen. Och så mikrofoner och hörlurar och sladdar mellan allting, säger hon.
Perfekt under en pandemi, när en hostning under inspelningen kräver paus och coronatestning, vilket blir kostsamt med hyrd studio. Å andra sidan perfekt när som helst, med kortare väg från idé till inspelning.
– Nu kommer jag att göra så här hela tiden. För mig ledde covid till att jag tog steget att ta hem den här delen av arbetet.
Just nu är hon emellertid långt ifrån Stockholms Söder. Hon befinner sig i sitt andra hem i Portugal, med sambo, dotter och hund.
Hon är ledig, men tänker ganska mycket på de tre konserter hon har inbokade i Sverige och Danmark i augusti. De första på över ett år. Hon älskar sin publik och ser fram emot att möta den igen. Men under bortavaron från scenen har hon upptäckt att det finns fler aspekter av livespelningarna som hon har saknat.
– Jag har saknat uppladdningen inför konserterna. Värdet av den har jag underskattat tidigare. Det är en sådan sak som är väldigt stark i ens liv, men som jag inte riktigt hade fått syn på, förrän den här pandemin kom. Vad händer i uppladdningen som du har saknat?
– När en uppladdning börjar så är det som att någonting som inte har funnits – en föreställning – tar form. Det är flera människor som jobbar mot samma mål, man repeterar, man tänker, man rör sig i en riktning. Jag tror att människan tycker om det.
Lisa Ekdahl beskrivs ibland som skör och flickaktig och det är en sida hon bejakar hos sig själv. Men hon är också en erfaren artist med ett tydligt uttryck och stor scenvana.
Hon har sedan många år parallella karriärer som svensk- och engelskspråkig artist, med en publik i och en utanför Skandinavien. Det är ett upplägg hon trivs med och ser som två spår, som är sammanflätade men där hon kan växla till det ena medan det andra ligger i träda.
Hon har också kunnat vara lekfull och seriös på samma gång. Allvaret är viktigt, men aldrig så mycket så att man inte kan skratta åt sig själv.
– Jag tycker att jag är ganska bra på att hålla lätthet och tyngd samtidigt i mitt inre, säger hon.
– Jag har haft den där tyngden i mig från början, men det syns inte riktigt att man har den när man är ung.
Att ställa sig på en scen och sjunga ”Vem vet” när man ska fylla 50 har hon inga problem med. Tvärtom är hon glad över att den där låten hon skrev har blivit en sådan självklar klassiker i svensk musikhistoria, och hon spelar den gärna. Men på det nya albumet blir det covers på andra artisters låtar. Allt från Bob Dylan till Billie Eilish – låtar hon gillar och som fungerar ihop med Lisa Ekdahls speciella uttryck. För ett sådant har hon.
– Du vet, jag är som jag är och jag låter som jag låter. Och det tycker jag också är en styrka, att jag har ett dna som du kan höra i min röst. Det finns där.
Åldrande oroar henne inte. Det har hon varit medveten om länge, och hon tänker på kroppen lite som på en rymddräkt, säger hon.
– Någon gång ska vi ta av oss rymddräkten och återgå till att vara viktlösa. Kroppen är här ett tag, och sedan kommer den inte att vara det längre.