Raymond Björling – ständigt i skuggan av farfar Jussi
Han har ett arv att förvalta, ett arv som samtidigt har ställt till det. Och från början ville han egentligen bli popstjärna i stället för operasångare. – Farfar kommer alltid att vara nummer 1, det är inte lätt att slåss mot det, säger Raymond Björling.
Säg Jussi Björling och operakännare världen över får något näst intill saligt i blicken. För att inte tala om hans sentida kolleger, som gemensamt hyllar honom som den störste av alla.
– Jussi anses vara den främste sångaren i hela världen, i alla kategorier, säger legendarens sonson Raymond.
Han, liksom hans far Rolf, har gått i Jussis fotspår och utbildat sig till operasångare, men att heta Björling har inte alltid varit lätt.
– Jag har alltid fått chansen att sjunga och visa upp mig i hela världen, i och med att jag är Jussis sonson, men samtidigt har jag ständigt blivit jämförd med honom. Pappa hade samma problem, han blev heller aldrig uppskattad för den han var och det är tufft att inte bli bedömd efter vem man är, fortsätter Raymond.
– Min tanke var att jag skulle bli bättre än farfar, men han kommer alltid att vara nummer ett och det är inte lätt att slåss mot.
Från allra första början var det dock något helt annat än operascenen Raymond såg framför sig.
– När jag började sjunga och spela var det hemma i mammas och pappas källare. Jag plinkade gitarr – jag ÄLSKADE att plinka gitarr! – och sjöng Creedence-låtar.
– Jag provade på att ta sånglektioner när jag var 15 år, men det var bara genant. Jag tyckte det var hemskt att stå och sjunga för någon, det var blottande.
I stället startade han och polarna Sabbatsbergs Svänggäng, som körde covers för hela slanten. Och så dök det upp en jobbannons.
– Jag provsjöng för att bli dansbandssångare och fick jobbet, men projektet rann ut i sanden. Och efter gymnasiet hittade jag inget jag ville hålla på med, så jag bytte jobb och bytte jobb och bytte jobb ungefär som andra byter underkläder.
– Det oroade min pappa och en dag tog han mig om axlarna och tittade mig djupt i ögonen. ”Kan du inte PROVA att sjunga i alla fall?” sa han. Så jag gav upp, gick till Sonny Pettersson på Östermalm och blev fast. Jag älskade idrott och sången blev som att tävla – för varje grej man klarade så höjde man ribban.
Efter examen från Operahögskolan fick Raymond direkt jobb på Oscars i Stockholm, där de satte upp ”Fantomen på operan”.
– Totalt gjorde jag nästan tusen föreställningar i olika roller. Pappa slet sitt hår. ”Du ska inte vara kvar i det här om du vill in på operan!” Men jag tjänade bra med pengar, så jag stannade och missade därmed en fast anställning vid operan.
– Jag har jobbat mycket på privatteatrar och har även gjort en hel del opera ändå. Och jag har kunnat livnära mig på sången, även om det är mer osäkert som frilans. Fast ibland har jag känt att jag aldrig riktigt fick chansen att visa vad jag verkligen dög för.
Åren som frilans har bland annat också innehållit jobb med ”Kristina från Duvemåla” och konserter med Robert Wells och den 14 september firar Raymond 60 år på scenen.
– Det var på Stora Teatern i Göteborg. Pappa gjorde sin debut som operasångare i rollen som Pinkerton i ”Madame Butterfly” och det finns en barnroll i den – och den fick jag, berättar Raymond, som då var sex år.
Lördagen den 21 maj är han en av gästartisterna när Ulf Wadenbrandt och hans Sweden Symphony Orchestra arrangerar Classic Weekend i Trollhättans Folkets hus.
– Jag har inte sjungit med symfoniorkester på många år, så jag blev väldigt glad över att få den här chansen. Men jag darrar lite på manschetten nu ... Hur bra är jag
BILD: ANDERS WIKLUND nu då? Jag är ju 66 nu och en gubbe (skratt).
– Men det tar nästan ett helt liv att bli en riktig sångare, det krävs mogenhet. Nu får jag den här chansen att visa för mig själv och förhoppningsvis för alla andra att jag har fått den mognaden som riktig konstnär.
Vid konserten i Hebeteatern ska han bland annat framföra ett av farfar Jussis paradnummer, ”Till havs”, och ”Nessun dorma”, där han får sällskap av konsertens andra gästartist, Linda Lampenius.
– Det här är förhoppningsvis bara början på ett långt samarbete med Ulf. Jag tycker om hans ungdomlighet och att han inte bara ser det skolade klassiska. Jag älskar att göra andra genrer!
– Men det ska du veta, att det finns ingenting i hela världen som är lika dåligt som dålig operasång (skratt). Och det finns inte heller något som är lika bra som BRA operasång. Då är det himmelskt!