Tove Styrke väjer inte för de stora känslorna
Pop Tove Styrke ”Hard” (Sony/milkshake) ***
Tove Styrke har på något magiskt vis lyckats gå från Idol-trea till hyllad popstjärna internationellt. Hon har turnerat med världsartister som Lorde och Katy Perry och förra skivan ”Sway” gavs finfina betyg av kreddiga musiksajter som Pitchfork och NME. Med all rätta, det är verkligen ett fantastiskt popalbum i all sin enkelhet.
Om ”Sway” var en bubblig och söt skiva med välavvägda, finurliga produktioner är hennes fjärde album ”Hard” mer bombastiskt, rockigare och ja – lite hårdare. Oftast funkar det alldeles utmärkt, ibland sämre.
I ”Free” exempelvis, är produktionen både daterad och överbelastad. Ett irriterande pianoklinkande genom hela låten och alltför svulstiga körer förstör enligt mig en både stark och förförisk låt om sexuell frigörelse. ”Lies” är å andra sidan besvärande generisk musikaliskt sett. Här känns det bara som att man försökt skapa en låt som ska fastna och fungera för radio. I stället blir resultatet intetsägande.
Men bortsett från dessa två små snedsteg lyckas Tove Styrke ännu en gång skapa ett verk som engagerar.
”24H” har en dancehall-popig produktion à la Drake som väl inte är världens mest fantasifulla, men som bryts av med skitsnygga präriedoftande gitarrer i refrängen. ”Millennial blues” med sina ”Strawberry fields”-flöjter och samplade modemljud från internets begynnelse är en träffande analys av vår generation, som vuxit upp med tusen alternativ, men är för stressade för att göra något av alla våra valmöjligheter:
”Got a hundred items on my wish list, Daddy told me I’m a Disney princess, I can do it all but I’m too stressed”
Inledande ”Youyouyou” i sin tur, är det fläckfria introt för såväl en skiva som en livekonsert. Det är explosiv synthpop när den är som bäst och handlar om den där speciella personen du bara inte kan släppa, trots att du kanske är i en ny fungerande relation. ”Start walking” är redan en hit, catchig som tusan men också sorglig om ett uppbrott båda vet behövs, men där ingen vågar ta första steget.
Igenkänningsfaktorn är hög och Tove Styrke väjer inte för de stora känslorna. Texterna handlar om romantik, sex, att våga ge sig hän med risk för att bli sårad. Att vilja ha någon så mycket att man nästan spricker. Det är känslor som också hörs i hennes egen röst, som har ett helt nytt riv i sig än tidigare. Som i den släpiga ”Hardcore” där hon är mjuk och sensuell i verserna men sen fullständigt skriker ut sitt begär i refrängen:
”Go make my heart explode / I want you hardcore”
Också i den rättframma ”Show me love” växlar hennes röst på ett imponerande sätt mellan fjäderlätt och stor och raspig. Det är kontraster som stimulerar och underhåller mig när jag lyssnar. Den böljande gitarren och körerna influerade av 60-talets tjejgrupper känns också som något nytt och oväntat från Tove Styrke.
”Hard” är ett något mer experimentellt popalbum än det hon tidigare gett ut. Samtidigt som det är intressant att lyssna på allt det där som spretar är det också något som går förlorat när det enkla och direkta får ta mindre plats.
Men jag älskar ändå att hon gör sådant jag inte hade förväntat mig. Avslutande ”Bruises” är kanske det bästa exemplet på just det. Det är en verklig emopop-pärla, perfekt deppig och med gitarrsolon som faktiskt får mig att börja tänka på Kent. Det är överraskande, superfint och det känns precis sådär som bra popmusik ska kännas.
"Daddy told me I’m a Disney princess, I can do it all but I’m too stressed.
Tove Styrke i låten 24H