Henrik vill berätta om människor som sällan syns i litteraturen

Det började med serier. Med tiden har Henrik Bromander också etablerat sig som romanförfattare och dramatiker. Han vill synliggöra människor som sällan får plats i nutida berättelser.

För några år sedan stack Henrik Bromander ut hakan ordentligt då han i en debattartikel avslöjade att svensk samtida litteratur tråkar ut honom. Böcker skrivs oftast av författare ur medelklassen och uppåt, där också den tänkta publiken hör hemma, hävdade han. Det bidrar till att det finns människor och miljöer som författarna knappt skildrar.

– En stor del av samhället är osynliggjort i de böcker som skrivs i dag. Därför har jag gjort ett medvetet val att inte skriva om de här medelklassmänniskorna som man brukar möta i dagens böcker, utan vända blicken åt andra hållet.

Henrik Bromander beskrivs ibland som en författare som söker sig till samhällets ytterkanter. I serieromanen ”Smålands mörker” (2012) möter vi en homosexuell fascist, i romanen ”Riv alla tempel” (2014) får vi en inblick i gymmens och kroppsbyggarnas värld, och i romanen ”Vän av ordning (2016) skildras en högerextrem näthatare.

Just nu är han i slutfasen av arbetet med en novellsamling som kommer ut nästa år. Så mycket kan han avslöja att den som är van vid att läsa Henrik Bromander kommer att känna igen sig vad gäller stil, ämnesval och miljöer.

Han har skrivit så länge han kan minnas.

– Jag tecknade serier så fort jag lärt mig skriva och rita. Så småningom blev det egna tidningar med superhjältar i Marvel-stil. Man börjar med att imitera, jag tror det är vanligt. Sedan hittar man sin egen grej någonstans på vägen.

Drivkraften att berätta historier var stark redan tidigt. Och de behövde inte nödvändigtvis vara sanna.

– Jag ljög mycket som barn. Satt i skolbänken och berättade påhittade historier för klassen om vad jag gjort i helgen. Jag blev lyssnad på och det är en speciell känsla, nästan beroendeframkallande.

Det finns också en annan påtaglig drivkraft hos Henrik Bromander, inte bara i hans författarskap utan i nästan allt han gör: hans socialistiska syn på världen och människorna.

Han är övertygad om att de ekonomiska förhållandena i ett samhälle styr hur det är uppbyggt, och även hur människorna förhåller sig till varandra.

– Skriver man en roman med det här budskapet blir det ju jättetråkigt, men det finns i bakgrunden i allt jag gjort. Och i slutändan mynnar det väl ut i min övertygelse om att vi kan skapa en bättre värld än den vi lever i.

Sedan ett par år är han med och driver den socialistiska idrottsföreningen Collective Effort hemma i Malmö. Tanken är att den ska ha ett starkt socialt engagemang och bland annat erbjuda träning till människor som kanske inte skulle komma igång med det annars.

En av föreningens sporter är thaiboxning, och Henrik Bromander är själv entusiastisk thaiboxare sedan många år.

– Som ung var jag helt ointresserad av det kroppsliga – det enda som betydde något var det man kunde läsa i böcker och det man hade i huvudet.

Vid 25 års ålder insåg han att han behövde tänka på sin hälsa och gå ned lite i vikt och någon tipsade om kampsport. Ja, tänkte han, varför inte? Henrik Bromander har alltid fascinerats av våld, ända sedan han som barn kollade på actionfilmer med Bruce Lee.

– Nu har jag hållit på med thaiboxningen i 15 år. Den har blivit en del av mitt liv och min identitet. Den betyder jättemycket både fysiskt och psykiskt. Man får utlopp för en massa frustration.

"Jag gjort ett medvetet val att inte skriva om de här medelklassmänniskorna somman brukar möta i dagens böcker.

Till viss del är det också ett sätt för Henrik Bromander att ”kasta sig under droskhjulet”, en liknelse han lånat från författaren Émile Zola. Det vill säga: Den som vill skildra verkligheten måste först lämna skrivbordet och ge sig ut i verkliga livet. För att kunna skriva hur det känns att bli överkörd måste du ha blivit det själv, ungefär.

– Jag har haft konkret nytta av min sport när jag har skrivit om våldsamma situationer.

En ny personlig erfarenhet är också att ha blivit pappa. Dottern Brita är ett år gammal och ställer familjens rutiner på ända.

– Det kändes självklart och fantastiskt att hon kom. Nu måste jag bara vänja mig vid att inte alltid kunna läsa morgontidningen i lugn och ro som jag alltid har gjort.