Eric Luth: Den extrema mitten är det enda som finns kvar
En ung man, tämligen okänd bland allmänheten, skapade en helt ny rörelse ett knappt år innan presidentvalet – och vann en jordskredsseger. Sex år senare dominerar han den franska politiken och har fått de traditionella partierna till både höger och vänster på fall. I ett samarbete med idétidskriften Liberal Debatt skriver Eric Luth om hur Emmanuel Macron fick makten, och vad han har gjort för att behålla den.
Vi befinner oss i Frankrike för att följa det franska presidentvalet. På ett kafé i norra Paris träffar vi de unga macronisterna Joseph Quennesson, Julie Piton Saint Martin och Paul Bardon. – Det var genom den stora vandringen som vi fick veta att trakasserier av kvinnor är ett stort problem. Därför gjorde Macron det till en av sina viktigaste frågor i förra valet – innan metoo, förklarar Julie.
Den stora vandringen, eller La Grande marche på franska, innebar startskottet för Macrons rörelse En Marche! Femtusen volontärer genomförde fyrtiofem minuter långa intervjuer med fler än tjugofemtusen franska medborgare över hela landet, intervjuer om deras syn på Frankrike, vilka problem de mötte, och vilken framtid de vill se.
Slutsatserna sammanställdes till en 176 sidor lång analys av Frankrikes utmaningar, som låg till grund för Macrons kampanj 2017.
Det här är att skapa politik på ett helt nytt sätt. En så omfattande undersökning innan ett parti eller en rörelse ens har etablerats har Europa inte sett på mycket länge, om någonsin.
– Emmanuel Macron försöker aktivera demokratin, säger Alexis Bornazeau på en marknad en timme norr om Bordeaux. Det är det som intresserar mig. Han vill skapa något tillsammans. Han lyssnar på folket, och agerar med konkret politik på folkets problem.
Alexis, som tidigare röstade med den franska högern, blev partilöst kommunalråd i en liten by i kommunalvalen 2020. Nu har han dock bestämt sig för att kampanja för Emmanuel Macron – och metoden är snudd på viktigare än innehållet. Den stora vandringen.
Sedan 2016 har flera stora vandringar anordnats. Inför europaparlamentsvalet 2019 anordnade man exempelvis den stora vandringen för Europa, en fem veckor lång kampanj där anhängare, enligt partiets egna uppgifter, knackade 230 000 dörrar, organiserade 5 000 evenemang, fyllde i 80 000 enkäter och pratade med fransmän under mer än 720 000 minuter.
– Inget parti har mobiliserat som En Marche! utbrister Paul på kaféet i norra Paris.
De tre macronisterna beskriver hur de använder sig av samma metod i presidentvalrörelsen 2022. Vid varje aktivitet, oavsett om de delar flygblad, knackar dörr eller ringer telefonsamtal, frågar de vilka problem och utmaningar folk ser i Frankrike, och hur man ser på framtiden. Svaren sammanställs sedan, och skickas in till högkvarteren.
– Så ser den stora vandringen ut idag, förklarar Joseph.
De flesta partier genomför opinionsundersökningar eller testar nya policyförslag mot fokusgrupper för att se vad som flyger. Men genom de stora vandringarna har många människor kunnat känna att de har fått göra sin röst hörd, sannolikt åtminstone en delanledning till presidentens jordskredsseger 2017.
Som den lokale ungdomsförbundaren Kévin Pellé beskriver det på ett kafé vid tågstationen i Bordeaux:
– När vi pratar med folk på landsbygden blir även de som inte röstar glada. Det är aldrig någon annan där. Det är vad den stora vandringen innebär: att prata med människor. Så många fransmän känner sig bortglömda. Man uppskattar att någon lyssnar på en.
En Marche! är mer rörelse än parti. Alla får gå med, oavsett bakgrund eller partitillhörighet. Man är följare snarare än medlem. Många är fortfarande aktiva i andra partier, på lokal eller regional nivå.
– Man kan komma och gå, det är inte som ett gammalt parti där människor låses fast och tillbringar hela sina liv, det är ett gemensamt projekt man kan delta i, förklarar Kévin och kollegan Mélissa Karaca på kaféet i Bordeaux.
– Det som intresserar mig med Macrons projekt är möjligheten att arbeta tillsammans, vare sig man är höger, vänster, kvinna eller man, säger parlamentsledamoten Véronique Hammerer i byn Pugnac några mil bort.
– Alla är välkomna, utom de politiska extremerna.
Oavsett vem vi pratar med lyfts projektet fram: ledamöter av nationalförsamlingen, kommunalråd, ungdomsförbundare. En Marche! är inte ett regelrätt parti, det är en rörelse med ett gemensamt projekt.
Men finns det en baksida med den inlyssnande problemlösningen som metod och den partiöverskridande rörelsen som projekt?
"Han lyssnar på folket, och agerar med konkret politik på folkets problem
Både kritiker och anhängare lyfter fram Macrons resultatfokus. Katarina Barrling skriver i en ledare i Svenska Dagbladet att Macron ”räknar och tänker och kommer fram till vad han ser som den bästa lösningen – för LA FRANCE.”
I södra Champagne ligger den lilla byn Couvrot. Borgmästaren, Olivier Delcombel, har själv tidigare kampanjat för Macron och delar de flesta av hans värderingar. Men i byn röstar de flesta på Marine Le Pen, och han har sin analys varför klar.
– Jag kan uppskatta hur Macron pratar. Men jag förstår att man inte gör det om man är arbetare, om man inte har utbildning. Han talar krångligt och länge. Orden är för svåra. 2017 talade han här i närheten. Till och med jag som macronist kände att talet var för långt!
– Jag vet knappt ens vad han föreslår politiskt. Programmet kom sent. Presskonferenserna är jättelånga. Det är många här som inte gillar det. Man röstar mot honom som person.
Några mil norrut, i byn Bouzy träffar vi Jean-françois Clouet, ägare till vingården André Clouet. Han är även lokal borgmästare och delar många av Macrons värderingar. Men samtidigt ser han en baksida av projektfokuset:
– Ibland känner jag att Macron saknar visioner. Han är klipsk och resultatinriktad: han ser ett problem, och trixar fram en lösning med miniräknaren. Men vart vill han nå? Vad vill han åstadkomma?
Och kanske sätter Monsieur Clouet därmed fingret på vad Macron bedriver för typ av projekt. I Macrons rörelse är metoden viktigare än slutmålet.