”Vi lever i en värld av meningslösa handlingar”

Han är en av Rysslands mest kända poeter, aktiv inom avantgardet i Moskva från 1970-talet. Därför fick han sin första bok publicerad som fyrtioåring, efter Sovjets fall. I dag kritiserar han Putin på Telegram och tycker fortfarande att böcker är överskatt

Gång på gång får den ryske poeten Lev Rubinstein oss i publiken på Judiska salongen på Litteraturhuset i Göteborg att skratta. Trots att det han pratar om ofta är förfärligt, hårresande. Som invaliderna efter andra världskriget i hans hemstad Moskva där han föddes 1947, som kallades ”samovarer” – eftersom de förlorat både armar och ben, och tog sig runt på träplankor med hjul. Eller om Putins krig som kallas för befrielse av regimen: De försöker befria Ukraina – från människor och hus!

Han är en av Rysslands mest kända poeter, först aktiv inom det sovjetiska avantgardet, som publicerade sig i undergroundtidningarna Samizdat. Anledningen till att vi är så många i publiken är förstås att han getts ut mycket på svenska, senast samlingsvolymen ”Vidare och vidare”, med texter från 1974 till 2008, som kom ut förra året på Ersatz. Men kanske också för att vi har ett behov av att höra en rysk intellektuell tala och benämna kriget vid dess rätta namn, på ryska. Evenemanget skänker alla intäkter till ukrainskt bistånd.

En av de dikter som läses upp under kvällen har jag markerat redan innan i mitt ex av boken, strukit under med hårda kulspetsstreck. Det är en strof från 1974, som känns skriande aktuell: ”Låt oss andas ut och in av den fullständiga rättigheten att nämna vid namn”.

Jag frågar honom om den när vi möts på Hotell Eggers dagen efter, med översättaren Johan Öberg som tolk. Rubinstein nickar och säger att det är just det som är konstens uppgift.

– Att kalla saker vid deras rätta namn är uruppgiften för de som håller på med konstnärligt och journalistiskt skapande, men i första hand för poeter. Vi lever i ett språkligt kaos och poesins roll är att skapa någon slags ordning där.

Dikten är, som många av Rubinsteins alster, numrerad. Han var en av skaparna av den nu ikoniska konströrelsen Moskvakonceptualismen. De som med hjälp av konst, teater och litteratur katalogiserade, sönderdelade och spjälkade det stagnerade sovjetiska språket. De skrev, som en parafras på Theodor Adornos idé om det barbariska i att skriva poesi efter Auschwitz, ”Poesi efter Gulag”.

– På 1960-talet kände många tyska författare att även det litterära språket hade varit skyldigt till Förintelsen. Att de totalitära möjligheterna fanns även där. De kom fram till att språket måste revideras helt, desinficeras. Och så tänkte även vi inom konceptualismen: Att den ryska litteraturen – efter allt som hänt – måste dekonstrueras.

Att Sovjet föll har Rubinstein beskrivit som en rolig överraskning, som de absolut inte hade väntat sig. Hans generation hade vant sig vid att tänka på systemet som vädret, ibland regnade det, ibland var det sol, men det var alltid något man behövde förhålla sig till.

I sin poesi använde han sig av det officiella språket, byråkratins torra fraser, men också vardagsspråket, så som man talade det på gatan, den lilla människans hopp och besvikelser. Allt systematiserat och numrerat, utifrån en okänd logik. Det är lekfullt och humoristiskt, stundtals romantiskt, men alltid med en iskall klangbotten av våld.

Att ge ut en bok inom det sovjetiska systemet var inte att tänka på för Rubinstein. Det blev inget kvar efter att censuren gjort sitt. Detta gjorde att han hade hunnit bli 45 år gammal när han för första gången blev utgiven i bokformat, 1992.

– Det var helt omöjligt att bli utgiven. Jag var utanför cirkulationen av böcker innan Sovjets fall. Om boken är det huvudsakliga hade man kanske kunnat kompromissa, men för mig är själva texten viktigast.

Och integriteten, kan man föreställa sig. Boken som sådan är inte heller särskilt

Lev Rubinstein är rysk poet, född 1947 i Moskva.

Känd som en av grundarna till Moskvakonceptualismen, en sovjetisk avantgarderörelse som publicerade sig i Samizdat, det underjordiska publiceringsfältet.

Fick sin första bok utgiven i Ryssland 1992, som 45-åring.

Senast utgiven på svenska i samlingsvolymen ”Vidare och vidare” (2021). I dag är Rubinstein en av de kända författare i Ryssland som är mest öppen med sin kritik av regimen. viktig i dag, berättar Rubinstein. Det är roligt när de kommer ut och han blir stolt som ett barn, men han skriver inte för att publicera sig i böcker, utan verkar tycka att internet eller Facebook går lika bra. Nu publicerar han sig främst i den egna Telegramkanalen, som fått ersätta Facebook, och följs av många tusen följare där.

– Nu hamnar böckerna på internet, precis som de cirkulerade som Samizdat förr i tiden. Jag har skrivit en hel del dikt under de senaste åren, men skyndar mig inte att få ut dem i bokform. De finns på internet. Mina nuvarande läsare finns där, inte i bokhandeln.

I dag är Rubinstein lika mycket essäist som poet. Han skriver för internationell press, bland annat Dagens Nyheter, där han skrivit både före och efter Rysslands invasion av Ukraina. Ett återkommande ämne är skammen över den ryska regimens övergrepp. Något som han och många andra ryssar känner in i märgen. Det är något man inte kan fly från, oavsett om man befinner sig i Ryssland eller i exil någon annanstans.

– Det sker också i mitt namn. Man säger: Ryssarna har bombat och jag uppfattar det som att även jag har bombat, även om jag vet att det inte är så.

Samtidigt beskriver han den nuvarande ryska regimen som skamlös. De bara pratar på och vet inte själva vad de säger. Språket har ödelagts. De som bestämmer har inga planer, de har ingen strategi, bara taktik. De talar om geopolitik, som att de här områdena saknade människor, menar han.

När jag påstår att många i väst lägger stor möda på att försöka förstå Putin svarar han att det inte finns någon sådan logik.

– Man vill alltid förstå varför en människa gör någonting. Jag som europeisk människa försöker också hitta en logik. Och det gör ont för man hittar ingen. Men varje analytisk verksamhet är egentligen meningslös här. Vi lever i en värld av meningslösa handlingar. Det är som ”Alice i underlandet”, fast Alice vaknar ju till slut från sin dröm. Det är svårt att veta hur man kommer att kunna vakna ur det här.

” Att Sovjet föll har Rubinstein beskrivit som en rolig överraskning, som de absolut inte hade väntat sig.

Fotnot: Ett urval av Lev Rubinsteins texter som är skrivna för hans Telegramkanal, bland annat om kriget, publiceras i urval av Johan Öberg av Korpen förlag i vår.