Joakim Broman: Den röriga måndagen kan lära oss något

Regeringen och Centerpartiet är överens om en kompromiss om pensionerna. Det beskedet kom på måndagsmorgonen (13/6). Frågan har varit aktuell sedan en tid tillbaka, då regeringens uppgörelse med Vänsterpartiet och Miljöpartiet ställts mot ett gemensamt förslag från Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna.

Centerpartiet har försökt agera medlare. Genom att få med sig S på ett nytt jobbskatteavdrag och genom att införa den ”gaspedal” för pensionssystemet som Liberalerna föreslagit hoppades man få till uppgörelse i riksdagens pensionsgrupp, där alla utom V, SD och MP ingår.

Det gick inget vidare. De borgerliga partierna och SD sade omedelbart nej till förslaget. Därtill menade de fyra oppositionspartierna med stöd av finansutskottets kansli att ärendet inte fått en riktig beredning. Eftersom M, KD, L och SD tillsammans har majoritet i finansutskottet föll förslaget redan där.

Regeringen vill ändå att förslaget ska ingå i vårbudgeten, och ska därför försöka ta upp det i direkt i kammaren. En strid om regelverket utbröt, men inte ens om regeringen vinner kan de vara säkra på att få igenom sin budget. För att inte oppositionens budgetreservation ska vinna omröstningen krävs dessutom stöd av politiska vilden Amineh Kakabaveh, som bland annat tog chansen förra veckan att ställa krav på Socialdemokraterna för att rädda justitieminister Morgan Johansson (S) i misstroendeomröstningen, något som väckte uppmärksamhet mitt i en känslig Nato-process.

"Idén föll också av samma skäl nu som januariavtalet föll för ett år sedan

Rörigt? Jo, tack. Och på många sätt en logisk fortsättning på en minst lika stökig mandatperiod. Centerpartiets försök att driva fram en blocköverskridande lösning i pensionsfrågan påminde om partiets Januaristrategi: genom att utnyttja åsiktsgemenskapen med de andra borgerliga partierna försöker man dra Socialdemokraterna högerut och politiken in mot mitten.

Men idén föll också av samma skäl nu som januariavtalet föll för ett år sedan: oppositionens jobb är inte att bli passivt utnyttjade av en centralt placerad medlare, utan att opponera och erbjuda ett alternativ till regeringens politik. Inget parti har råd att bli överspelat och meningslöst.

När mandatperioden summeras är det just detta som är lärdomen. Det som till sist räknas i politiken är förmågan att forma majoriteter. Det gäller i finansutskottet såväl som i riksdagens kammare.