Utan uppehållstillstånd, och utan de fyra sista siffrorna i personnumret, föddes Joel Mumbongo den 9 januari 1999
– Man har kanske skojat lite om framtiden och pratat om sina resor. Samtidigt tror jag att det hela tiden funnits i bakhuvudet, jag vet att Joels individuella mål är det här, och mitt är det här. Då har man ändå kunnat tänka hur framtiden skulle bli, säger Charité.
– Jag skulle säga ja. Det hände att vi satt och pratade om det, men det var mer på skoj. Man vet innerst inne att det finns en stor chans, och sedan vet man också att det är ingenting man bara kan säga att man hoppas att det händer. Det är kul att sitta och prata om framtiden, kommer det här hända? Men vi vet alla vilket hårt jobb som krävs, säger Joel.
Charité föddes 2002. Då var tiden i studentlägenhet ett avslutet kapitel, och familjen hade ett större ekonomiskt spelutrymme. Perfekt för Joel, som fattat tycke för bollar.
– Man fick flytta grejer inomhus för han ville spela med allt. Det spelade ingen roll vad det var, säger Marie.
– Han kom alltid med bollen och sa ”pappa, ska vi ut och leka?”. När Charité kom tog han med sig henne. Hon fick hänga med Joel, bryter Jonathan in med.
De lekte med bollen, gjorde kullerbyttor och visade upp olika trix. Föräldrarna fick be barnen att ta leken utomhus. Den började på morgonen, på kvällen fick mamma Marie ropa in dem från balkongen.
Barnen skrattar åt minnena.
– Jag tror att det är många grejer vi hade sönder inomhus, helt ärligt. Men kanske inte helt sönder. Det är oftast någonting man lyckats reparera så att ingen märker, säger Charité.
– Eller gömma, skrattar Ketsia.
– Jag tror att Joel gjort sönder mest grejer, säger Charité.
Joel ler.
– Jag kommer på en del grejer nu. En vas med blommor i ...
– Lampan …, bryter Charité in.
– Ja, den lampan. Vad mer? Ett fönster. Kanske två?, säger Joel.
– Säg tre, slänger Charité ut. De spelade handboll, och valde vilka spelare de skulle vara. Charité var den franske storspelaren Daniel Narcisse. Ketsia fick oftast ställa sig i målet. Då var hon Tess Wester.
Joel skulle mest låtsas försvara. Det var tanken, åtminstone.
– Det började alltid på skoj. Sedan kickade
"
” Jag hade en period i Frankrike som var väldigt tuff. Då fixade jag ett svettband som man har på handleden med alla era namn på.
vinnarskallen in, och det slutade alltid med att någon blev ledsen. Det kom någon kommentar som triggade igång allt … Då slutade det med att alla körde 100 procent mot varandra. Det är sällan vi gör någonting där det bara är kul. Det blir oftast någon form av tävling, skrattar han.
Det gick tidigt att se att barnen hade talang. Problemet var bara att bestämma vilken sport som var roligast. Det mesta Mumbongobarnen rörde blev till guld – vare sig det gällde handboll, fotboll, friidrott, basket eller dans.
Det rörde till det hela för Marie och Jonathan.
– Det har inte varit lätt. Tre barn räckte! Hade vi haft ett till hade det inte fungerat, säger Jonathan med full övertygelse.
– Det var mycket körning. Och det var inte bara att köra, man måste få ihop det också. Det var det här med pengar. Allt det där kostade. Vi har inte så mycket pengar på något sätt, vi hade inte så mycket pengar för att alla skulle kunna hålla på. Det kostar med körning, medlemsavgifter, cuper, säger Jonathan.
Han fortsätter:
– Det var olika tider hela tiden. Ibland kunde man hänga med på bortamatcher, ibland inte. Jag försökte alltid vara med, försökte bo på hotell. Stötta dem på plats. Det var inte lätt. De andra föräldrarna såg mig mest i bilen, innan jag skulle vidare till Friidrottens hus. Ett tag var det bara ”tanka, köra. Tanka, köra. Skynda dig!”.
Jonathan och Marie fick sätta sig själva åt sidan för att kunna ge sina barn alla ingredienser för att lyckas.
– Det handlar om vad man vill för sina barn. Vi tänkte inte så mycket på oss. Tar vi vår semester i Karlstad eller Kalmar i två veckor i samband med deras cuper är vi glada. För då är de glada. Men vi hade inte råd med någon annan semester, säger han.
Även barnen fick göra stora uppoffringar för att ta sig dit man är i dag. Det inser de när de tänker tillbaka på sin barndom. En barndom de närmast gick miste om.
– Allt var jätteroligt, men jag kommer ihåg att man missar väldigt mycket när man är väldigt intensiv med sporten. Jag tror att det blir en grej när man vet väldigt tidigt att man vill satsa 100 procent. Då måste man offra grejer, jag offrade tid med kompisar, man hinner inte lägga ned samma tid på skolgrejer och så. Det låter väldigt dystert, men det är bra också, säger Charité.
Ketsia stämmer in.
– Det var väldigt mycket och så skulle man hinna med skolan och man ville vara med någon kompis lite då och då. Man fick offra en del men det funkade ganska bra till slut.
– Jag skulle säga att det var kämpigt. Men på ett bra sätt, liksom. Jag kanske har sett lite mer … Eller lite … Jag har sett mer än Ketsia och Charité gjort i tidig ålder, säger Joel.
Hur menar du?
– Av livet generellt. Jag växte nog upp lite fortare än de gjorde. Såklart har man
Charité Mumbongo