Ny musik står på repertoaren

På teatern kände den unge Jan Waldekranz att det fanns plats för en sådan som han. Men skådespelaryrket skulle också innebära stora utmaningar och en av dem var scenskräcken.

Som pensionär efter ett långt yrkesliv som Dramatenskådespelare är Jan Waldekranz fri att använda tiden som han vill. När han inte är på tennisbanan i Kungliga tennishallen musicerar han ofta i den egna studion hemma i Nacka.

– Det här är min lekstuga. I hela mitt liv har musiken varit min huvudsakliga nerv.

Här är han omgiven av instrument, mikrofoner, en dator samt annat smått och gott som behövs för att spela in och producera egen musik. Målsättningen är att ha kul, och det har han. En vacker dag kanske han ger ut sina låtar, men det är inte huvudsaken.

– Jag håller på att undersöka vad det är för musik jag gör. Det märks nog att jag har mina rötter i 60- och 70-talsmusiken, inte minst Beatles.

Jan Waldekranz sökte sig tidigt till musiken. Han spelade trummor, debuterade som tolvåring på danspalatset Nalen och blev alltmer etablerad i musiksvängen i Stockholm på 1960-talet.

Men så komdiskoteken och utrymmet för livemusik krympte. Vad skulle Jan Waldekranz jobba med i framtiden? Inte på kontori alla fall, det hade stått klart sedan åren i skolan.

– Skolan var inte gjord för en kreativ person som hade svårt att sitta still.

Som barn hade han gått på teater med familjen och känt att det skulle kunna vara en plats för honom. Så han sökte till scenskolan i Stockholm, kom in och fick efter avslutad utbildning genast jobb på Dramaten. Och känslan från ungdomen stämde – det var rätt för honom.

– Jag kom till en plats där jag fick utrymme att vara på mitt sätt och utvecklas som människa. Och även konfrontera mina svårigheter.

Efter debutenpå Dramaten 1977 har Jan Waldekranz haft fler än 80 premiärer och ofta medverkat i film och tv-serier. En och annan minns honom nog som den snygge skidläraren Nalle i ”Sällskapsresan II – Snowroller” från 1985.

Han har också skrivit egna pjäser, totalt fem stycken, bland annat ”De andra” som bygger på erfarenheterna från barndomens Södertälje. Pjäsen kretsar kring en man som skulle kunna vara han själv om han fått en sämre lott i livet.

– Jag kom från en intellektuell familj. Vi hade inte vardagsrum utan bibliotek med böcker från golv till tak. Men bland kompisarna fanns de som knarkade ihjäl sig. Ett av mina första jobb var att köra alkisar till olika

behandlingshem, ibland kompisarnas pappor. Det präglade mig mycket.

Även om arbetet som skådespelare har varit stimulerande har det också haft sina avigsidor. Efter den första lyckliga tiden inom teatern smög sig prestationsångesten alltmer på inför premiärer och recensioner på ett sätt som påminde om skoltidens krav.

– Jag fick min skopa av scenskräck. Det har inget med nervositet att göra utan är en dödsångest, du kan knappt andas, du går ned på knä i kulissen och kliver sedan ut på scenen i alla fall.

Det gick så långt att han funderade på att byta yrke. Kanske köra taxi?

I stället började han arbeta deltid och ägnade sig under flera år åt att tillsammans med psykoanalytikern och författaren Tomas Böhm bearbeta saker hos sig själv. Det hjälpte honom att komma vidare och även att stanna kvar i skådespelaryrket.

Några år senareträffade Jan Waldekranz sin Eva som han nu lever och utvecklas tillsammans med. En annan milstolpe i livet kom för några år sedan när dottern Lill gav honom en bok av den andlige tänkaren Eckhart Tolle.

– Jag har lärt mig betrakta mitt liv mer distanserat. Allt som händer mig handlar inte om mig. Jag kan undvika att gå in i onödiga konflikter.

Som pensionärsedan tre år tillbaka fortsätter Jan Waldekranz att ta en och annan film- och tv-roll när erbjudandet kommer. Senast spelade han moderat kommunpolitiker i tv-serien ”Den osannolika mördaren”. Han gör också röstjobb till tv-reklam.

Men mest använder han rösten vid sångmikrofonen hemma i studion.

– Jag är tillbaka i ungdomen när jag var musiker och fri att göra mina egna val. Här inne är jag Ingmar Bergman – jag bestämmer allt.

” ... du går ned på knä i kulissen och kliver sedan ut på scenen i alla fall