Leo Pedersen: Midsommar – det oförklarliga fenomenet
Midsommar. Det går inte att förklara för den som inte är född och uppväxt i Sverige. Att vi dansar som små lustiga grodor runt något som liknar en fallos kan vi visserligen krångla oss ur med att det inte är någon fallos. Den lövade stången var något som tyska köpmän lurade på oss redan på 1400-talet. Och vi gillade den bums.
Att sedan i magen blanda köttbullar med inlagd sill blir än mer obegripligt för att inte tala om att skölja ner det hela med kryddat brännvin. Kryddat av en enda orsak; dåligt renat smakade finkel.
Nej, det är känslan som är det riktigt svårförklarade. Känslan att med fest och blommor i håret fira att vi nått sommarens höjdpunkt; nu vänder det. Nu blir det mörkare. Nu går vi mot höst och vinter. Det svenska vemodet. Glädje och sorg på samma gång. Och så firar vi det tillsammans.
Jag och Mia slutar tidigt men inte så tidigt som vi tänkt oss. Först äter vi midsommarmat på våra respektive jobb. Tackar för gott samarbete och önskar kollegor en glad midsommar. Försenade packar vi in oss i vår husbil och midsommartrafikköar lite på Stallbackabron för proviantering på Överby. Färskpotatis för 99 öre kilot om man handlar andra varor för 300 kronor.
"Sedan fortsätter vi norrut på 172:an. Här har vi hittat vår egen tradition; en enslig campingplats vid en sjö
Andra kunder är redan klädda här i varuhuset. Kostym och somriga klänningar. Vi kommer direkt från jobbet och känner oss slitna och trötta. Redan vid diskmedlet har vi blippat ihop 350 kronor. Vi överväger jordgubbar. Svenska. Det här är också viktigt att berätta för den utlandsfödda – svenska jordgubbar. Det finns några få askar kvar. Överprisade och sura som ofta så här års. Dessa bär kan till och med vara det viktigaste av allt. Vi överväger jordgubbsglass i stället. Kan man bryta en tradition bara så där?
Vi checkar ut oss själva så där svenskt introvert och kommer ut med ett matkvitto på över 2 000 kronor. Med en påse färskpotatis för 99 öre kilot drar vi mot Dalsland. I rondellen i Mellerud knäpper Mia den traditionsenliga bilden på mig och midsommarstången. Jag tror att vi redan har fått ihop sex årliga rondellbilder.
Sedan fortsätter vi norrut på 172:an. Här har vi hittat vår egen tradition; en enslig campingplats vid en sjö.
Några Trollhättebor som vi inte känner spelar dragspel och fiol. Värdinnan läser Fröding på dialekt. Lykke leker obekymrat med sig själv medan några tyska jämnåriga barn en bit bort blygt ser på. Även om det inte kommer att bindas några blomsterkransar i dag så vet vi att det kommer knytas vänskapsband innan solen till slut går ner.
Vi kryper till kojs och lyssnar på ett sent ensamt dragspel. Sjöfåglar som larmar om annalkande åska och fnissar åt att vi totalt missade prinskorven på Överby. Och till er invandrare som verkligen försöker bli riktiga svenskar vill jag bara säga att det går lika bra att fira midsommar med jordgubbsglass.