Den hållbara staden börjar ta konkret form
Stadsutvecklingsexpon H22 City Expo visar idéer för hållbara städer. Joakim Broman åkte dit och hittade både intressant innovation och misstag från förr.
Den flyttbara kontorsmodulen är isolerad med hampafiber istället för glasfiber. Att plantan växer så snabbt innebär att den blir till en isoleringsplatta på 150 dagar. Jämfört med den relativt energikrävande processen som behövs för att producera glasfiber blir skillnaden stor. Hampan lagrar solenergi och binder koldioxid, istället för att kosta energi.
Kontorsmodulen Co2co och hampafibern från Ekolution finns utställda på stadsutvecklingsexpon H22 City Expo i Helsingborg, som är full av liknande exempel. För all del lockar teman som hållbarhet i vanlig ordning också till sig de som mest verkar vilja kapitalisera på trendigheten. Ett större bostadsföretag har en monter som tjatar så mycket om ”inkludering” att man till slut börjar undra om deras bostäder ens säljs med väggar. Ikeas utställning över tre våningar i en ruffig industrilokal är tillrättalagt cool, och känns mer som ett försök att bygga varumärke än att bidra med nya idéer.
Men på det stora hela är H22 en väl genomförd övning, framför allt därför att den konkretiserar frågorna om hållbar stadsutveckling i stort och smått. Klara Byggsystem har skapat en husgrund av trä, som ersätter koldioxidintensiv betong och går betydligt snabbare att få på plats. Helsingsborgs kommun visar upp Oceanhamnen, en ny stadsdel med utsikt mot (och blåst från) sundet.
Ljusekulla, ett nytt bostadsområde som Skanska bygger en bit utanför stan, är tänkt att bli Sveriges första klimatpositiva stadsdel, där solceller på taket kombineras med bergvärme, vätgaslagring och biokol. Man kan sätta frågetecken kring realismen: Ljusekulla är tänkt att med hjälp av odlingsmetoder som integreras i bostadsområdet producera lika många kalorier som åkermarken området är byggt på. Det lär inte, för att uttrycka det milt, bli lätt.
Ambitionen är det dock inget fel på, och det gäller även andra projekt som visas upp på H22. I Drottninghög, ett miljonprogramsområde några minuter från Helsingborgs kärna, pågår ett omfattande renoveringsoch ombyggnadsprogram. I likhet med många utsatta områden och miljonprogram runt om i Sverige har Drottninghög lidit av både sociala och strukturella problem.
Svag integration av utrikes födda, hög arbetslöshet och brottslighet har kombinerats med en fysisk miljö präglad av trafikseparering och eftersatt infrastruktur som har förstärkt otryggheten.
Många städer har försökt bryta dessa mönster, men på Drottninghög tycks Helsingborg både ha gått lite längre och lyckats lite bättre åtminstone när det gäller den fysiska miljön. Hus har rivits för att bryta barriärerna och stora ansträngningar har gjorts för att få större variation i området. Nu finns fler hyresvärdar på Drottninghög, inte bara kommunägda Helsingborgshem, och den starka dominansen av hyresrätter har blivit mer varierad. Nybyggda radhus och bostadsrätter ger ägandet en ärlig chans i stadsdelen.
De sociala problemen försvinner inte per automatik för att den fysiska miljön byggs om, men att förändra ett miljonprograms karaktär är en bra bottenplatta för förändring och något som växelverkar med den sociala och politiska utvecklingen.
Misstag från förr rättas till när 60-talets idéer fasas ut. Varken koldioxidintensiva byggmaterial eller endimensionella och otrygga bostadsmiljöer hör hemma i framtidens hållbara stad.
"Misstag från förr rättas till när 60-talets idéer fasas ut