Klasskompisen Thomas Fridén minns ”Sippan”
Sivert ”Sippan” Eriksson har gjort stort avtryck i den lokala idrotten, men han var en profil även utanför sportens sidlinjer. Thomas Fridén minns sin klasskompis från grundskolan – och inte minst deras otroliga tågresa till tv-inspelningen med Frank Ande
Det var en skolklass som verkligen inte saknade profiler. Frank Andersson var en, Galenskaparnas Anders Eriksson en annan, men där fanns också Thomas Fridén och Sivert ”Sippan” Eriksson.
De gick i samma klass genom hela grundskolan och Thomas Fridén minns en kille som redan då hade den glimt i ögat som så småningom skulle göra honom till en stor profil i den lokala idrotten.
– Sivert var ju en spjuver och hittade på upptåg hela tiden. Han hade alltid något hyss i bakfickan och hade alltid en väldigt snabb replik. Även som fotbolls- och bandydomare fick han ju alltid sista ordet, säger Thomas Fridén när TTELA får en pratstund med honom dagen efter att han nåtts av beskedet om att hans vän gått ur tiden.
– Jag visste ju var han bodde så jag har ju tänkt cykla förbi där och kolla om han var hemma nu när pandemin är över och allting. Man ska inte skjuta upp sådana saker. Det ångrar jag verkligen.
Thomas Fridén och Sivert Erikssons relation sträcker sig även förbi skoltiden. Fridén har bland annat skrivit en krönika helt tillägnad ”Sippan” och har, likt de flesta andra som fanns i hans närhet, ett gäng anekdoter om honom.
– Det finns ju en historia där TFK (Sivert var väldigt engagerad i Trollhättans FK) ledde med 1–0 och det bara var några minuter kvar. Bollen gick ut över linjen och en väldigt ung Sivert tog bollen och sparkade den så långt in i skogen han bara kunde. Det andra laget ropade direkt ”vad fan är det där för unge?” och Siverts farsa svarade lugnt ”Ingen aning, jag har aldrig sett honom förut”, säger Fridén och skrattar.
Men det finns trots allt en anekdot och historia om Sivert Eriksson som Thomas Fridén aldrig kommer att glömma.
De skulle i egenskap av tidigare klasskamrater resa till Stockholm tillsammans för att vara med i tv-programmet ”Klassfesten” med Frank Andersson som huvudperson. Resan blev någonting alldeles extra.
– Vi skulle åka från Trollhättan och sedan byta i Öxnered. På den tiden fanns en liten kiosk i Öxnered och de allra flesta gick och handlade någonting. Vi var sist i kön och jag köpte en Ramlösa och ”Sippan” köpte en Läkerol, men när vi sedan vände oss om så rullade tåget iväg. Vi missade det, berättar Fridén.
I väntan på nästa tåg som så småningom skulle ta dem till Stockholm så passade Thomas Fridén på att fråga Sivert Eriksson om alla anekdoter från tiden som domare. Kunde de verkligen stämma? Berättandet satte i gång.
– Den mest klassiska är ju när han blåste av en kille med väldigt stor näsa för offside, och den historien var sann. Den enda klassiska som inte var Sivert var den när de frågade domaren hur lång tid det var kvar och domaren måttade och svarade
”så pass på en kvarting, men den ska jag ha själv”. Det var faktiskt inte han, säger Fridén.
Eriksson fortsatte berättandet hela vägen till Stockholm och precis när de kommit fram hände det som verkligen etsat sig fast hos Thomas Fridén.
– När vi kom fram till Stockholm så hade alla i vår vagn suttit och lyssnat när Sivert berättat om alla historier. Då ställde sig hela vagnen upp och applåderade Sivert. Det är det största tecknet på vilken entertainer och vilken historieberättare han var. Helt okända människor ställde sig upp och hyllade en person de inte hade en aning om vem han var. Då blev jag ganska tagen faktiskt.
Det var också Sivert Eriksson som arrangerade så att hela skolklassen tillsammans kunde se på tv-programmet de varit med i när det väl sändes. Huvudpersonen Frank Andersson var där med gänget och Thomas Fridén kan inte hålla sig för skratt när han minns tillbaka.
– När vi alla satt oss där och skulle titta så säger Sivert något som ingen annan hade kunnat säga och kommit undan med livet i behåll. Han sa: ”Ni får släcka lamporna i taket, det blänker i flinten på Frank”.
Thomas Fridén minns också när han träffade sin gamla klasskamrat för vad som blev sista gången.
– Senast jag såg honom var på en Fct-match faktiskt. Det var då han berättade att han läst min krönika. Han blev både glad och stolt.