Joakim Broman: Ett viktigt steg mot säkerheten
Turkiet lyfter sitt veto. Efter en uppgörelse på tisdagskvällen under Natos toppmöte i Madrid kommer landet inte längre att stoppa Sveriges eller Finlands ansökningar om medlemskap. Därmed kliver Sverige ytterligare ett steg närmare Nato.
Merparten av uppgörelsen är okontroversiell. Länderna bekräftar att Natos artikel 5 – att en attack på ett medlemsland ska ses som ett attack på alla – gäller. Ett gemensamt samarbete mot terrorism inrättas. Sverige och Finland meddelar också att det inte föreligger några embargon mot vapenförsäljning till Turkiet.
Men sprängstoff finns också. Den politiska vilden Amineh Kakabaveh fördömde omedelbart Madrid-avtalet med hänvisning till frågan om den kurdiska milisen i Syrien, YPG, och dess politiska gren PYD. Socialdemokraterna har sedan regeringsombildningen i höstas, då Magdalena Andersson (S) skulle tillträda som statsminister, ett särskilt avtal med Kakabaveh, bland annat om samarbete med PYD.
Genom uppgörelsen med Turkiet bryter man Kakabaveh-avtalet. Men regeringen har inte gått med på att terrorklassa YPG, PYD eller den turkiska Gülenrörelsen, utan bara förbundit sig att inte ge dessa ekonomiskt stöd. Det gör man inte heller idag. Det stöd som har utgått till kurder i norra Syrien har utgjorts av humanitärt bistånd, inte pengar till politiska eller militära strukturer (DN 7/6).
Det var oansvarigt att ge en politisk vilde inflytande på utrikespolitiken, något Socialdemokraterna sent omsider tycks ha insett. Nu är det överspelat, och istället fortsätter Sveriges Natoprocess utan ett turkiskt veto.
Det är dock ingen garanti för en smärtfri resa framöver. Som Therese Larsson Hultin skriver i en kommentar (SVD 29/6) kan Turkiet åter bli ett problem när medlemsansökningarna ska ratificeras i parlamentet. Om Erdogan inte är nöjd med hur Sverige lever upp till Madridavtalet, eller om han helt enkelt bara ser chansen att plocka inrikespolitiska poäng inför det egna valet nästa år, kan det återigen bli stopp.
Regeringens företrädare ingav knappast förtroende när de under vintern i allt högre tonläge pratade om alliansfriheten och underströk Nato-motståndet. Så sent som i mars hävdade statsminister Magdalena Andersson (S) att ett svenskt Natomedlemskap skulle destabilisera regionen (SVT 8/3). Bara några veckor senare kovände Socialdemokraterna efter en sluten process där medlemmarna mer eller mindre ställdes inför fullbordat faktum. Men sedan omsvängningen har Nato-processen skötts på ett bra sätt, och det är en viktig framgång att Sverige nu är ett steg närmare Natos grind.