Enastående berättelse om två barn på flykt
Regi: Luc och Jean-pierre Dardenne
Med: Pablo Schils, Joely Mbundu, Alban Ukaj, Tijmen Govaerts mfl Belgien/frankrike, 2022 (88 min)
Tori (Pablo Schils) och Lokita (Joely Mbundu) har blivit oskiljaktiga under flykten från Västafrika till Europa. Det enda de har är varandra.
När vi först möter dem är sextonåriga Lokita i förhör i syfte att utreda om hon och Tori verkligen är syskon. Frågorna är ytterst detaljerade. Myndigheterna tycks inte tro på att elvaårige Tori skulle vara hennes lillebror.
Barnen är varandras trygghet, tröst och stöd. De drar också in pengar ihop genom diverse extraknäck. Bland annat sjunger de karaoke tillsammans på en restaurang där den sliskige kocken Betim ägnar sig åt droghandel vid sidan av. Tori och Lokita hjälper honom att langa, tar risker och får en liten slant för besväret.
Pengarna planerar Lokita att skicka hem till sin mamma. Snart blir dottern i stället hotad av människosmugglare som hon är skyldig pengar. Mamman blir samtidigt rasande, då hon tror att Lokita tagit pengarna själv.
Tumskruvarna dras åt allt mer och kocken drar sig inte för att på olika sätt utnyttja de underåriga. Medan Tori fått uppehållstillstånd, och går i skolan, behöver Lokita snart hjälp med falska papper.
Kocken erbjuder henne ett jobb som är både riskfyllt och isolerat – men Lokita har inget val. Snart blir hon bortförd i bil med ögonbindel.
De belgiska bröderna Dardenne är mästare på att porträttera utsatta människor. I film efter film mejslar de fram öden med starkast tänkbara precision, detaljrikedom och värme. De låter oss se det vackra i människan, även brutaliteten. Allt det råa som kommer med att leva i samhällets utkant. Hopplösheten och det skoningslösa i att sakna valmöjligheter – och hela tiden vara utlämnad åt andra.
Klass och genus är viktiga komponenter i berättandet. I likhet med sina brittiska kollegor Ken Loach och Mike Leigh blandar regissörsduon gärna realism med starkt socialt patos.
Upplägget ser förrädiskt enkelt ut. Ändå växer ”Tori och Lokita” till en nyansrik väv. Utan att krångla till det lyfter regissörsduon de stora existentiella frågorna.
Resultatet blir en omvälvande filmupplevelse som stannar kvar. Bröderna Dardenne som tidigare belönats med två Guldpalmer i Cannes (för ”Rosetta” och ”Barnet”) belönades för ”Tori och Lokita” också med Cannes jubileumspris.
Kompromisslöst står regissörerna på de ungas sida – medan de skildrar en cynisk omvärld. En värld där människor kan köpas, säljas, förflyttas, beordras och muddras. Allt med med samma hänsynslöshet. Ett liv kan vara värt precis ingenting.
Vändpunkterna överraskar, och vissa scener blir rejält skrämmande. Samtidigt månar filmskaparna hela tiden om vardagsmiljöerna och de smådetaljerna: Lokitas panikångest attacker. Toris sömnproblem, som han bara kommer runt om han får höra Lokita sjunga.
Mot slutet accentueras den fångenskap många migranter tvingas uppleva, i trånga utrymmen. Labyrinter till synes utan ingång eller utgång där någon annan hela tiden har nyckeln till friheten.
Tori och Lokita har blivit berövade så mycket. De tvingas ta orimligt stort ansvar. De möter vrede och tvång och försöker bemästra sin förtvivlan. De står ut för att de har varandra, och bär varandras bördor. Ska de få behålla detta sista lilla halmstrå?
Fotnot: ”Tori och Lokita” visas på Göteborgs filmfestival, och får sedan biopremiär 10 februari.
Titta också på:
”Exodus” (Abbe Hassan, 2023) ”Sorry we missed you” (Ken Loach, 2019)
”Brighton 4: gatan” (Levan Koguashvili, 2021)
"Utan att krångla till det lyfter regissörsduon de stora existentiella frågorna