Shyamalans gisslandrama saknar spänning
Knock at the cabin Regi: M Night Shyamalan
Med: Dave Bautista, Kristen Cui, Jonathan Groff, Ben Aldridge, Nikki Amuka-bird och Rupert Grint
USA, 2023 (100 min)
För att travestera Orson Welles så började M Night Shyamalan på toppen för att därefter stadigt arbeta sig nedåt, efter ”Sjätte sinnet” (1999) har Schyamalan inte varit i närheten av att nå upp i samma höga klass. Några filmer har varit okej, men inte mer.
Andra filmer har varit helt bedrövliga, till exempel ”Split” och ”After Earth”.
”Knock at the cabin” är okej, men inte mer, den här mixen av gisslandrama, domedagsprofetia och tankelek fungerar inte som den borde. Spänningen uteblir. Frågan ”Vad skulle hända om du var tvungen att göra ett omöjligt val?” dras ut in absurdum.
Filmen inleds med att den lilla flickan Wen (Kristen Cui), som bor tillsammans med sina två pappor Eric och Andrew i en ödsligt belägen stuga, sitter i gräset och studerar gräshoppor (varför inte fjärilar istället?) när den tatuerade bjässen Leonard (Dave Bautista) kommer på oväntat besök. Han verkar vara vänligt sinnat, men med sig har han ytterligare tre objudna gäster, som är hotfulla.
Snabbt sitter Eric och Andrew bakbundna i stugan samtidigt som Leonard berättar att han haft syner. Apokalypsen är i antågande. Sju miljarder människor kommer att utplånas. Detta går att förhindra. Då krävs, tyvärr, ett offer. Allt tyder på att Leonard är en stolle, en religiös fanatiker. Å den andra sidan börjar nyhetsrapporteringen i tv att bli …illavarslande.
I korta tillbakablickar får vi se när Wens pappor, spelade av Jonathan Groff och Ben Aldridge, träffas och bli ett lyckligt par.
Vi får också se när de blir trakasserade av homofobiska rednecks.
Allt detta måste ju leda fram till något. I princip alla Shyamalans filmer har en slutknorr, en rejäl överraskning.
Hur det är med den saken i ”Knock at the cabin” tänker jag naturligtvis inte avslöja, men kan konstatera att med större delen av handlingen förlagd till ett slutet rum drar filmen mot teaterpjäs.