1800-talet kommer i kläm
Rekonstruktionerna är vackra – men försöket att få liv i de gamla journalfilmerna med AI är tyvärr en usel idé. Oavsett SVT:S reservationer är det ansvarslöst att publicera vad som antagligen är medvetet falsk historia, skriver Kristian Wedel.
Jag undrade just vad som skulle komma i kläm. Med stigande spänning har svenska folket – och en och annan tv-krönikör – följt tv-serien ”Historien om Sverige”. Oavsett vilka invändningar man kan ha mot urval och värderingar är det uppenbart att serien är ett stycke tv-historia. Självfallet finns det skavanker. Allt annat vore oundvikligt. Men ambitionsnivån, bredden i tilltalet, rekonstruktionernas kvalitet, den massiva mobiliseringen av fackhistoriker och den i lyckliga stunder perfekta kombinationen av gråtoner och ömsint humor – allt detta räcker för att serien som helhet ska göra ett imponerande intryck. Inte ens ett lite märkligt sista avsnitt (ja, jag har sett det i förväg) förmår rubba det intrycket. Men femtontusen år på tio avsnitt är en nästintill omöjlig uppgift.
Jag har gått och funderat på vilken epok som skulle komma i kläm.
Nu har vi svaret: 1800-talet. Inpressat mellan en överdådig 1700-talsepisod (seriens höjdpunkt) och det sista avsnittets oundvikligt bombastiska inbromsning blir det stackars 1800-talet illa stympat.
Simon Berger kämpar väl. Vi får följa de första vågorna av industrialisering. Vi ser husförhör, väckelserörelse, folkskola, Fredrika Bremer och rösträttsfrågan.
Det är emigranter och skojare på Sillgatan i Göteborg.
Karl XIV Johan sitter och huttrar franskt under täcket på slottet.
Det är hucklen, kolera, barkbröd och korsetter.
Men till skillnad från 1700-talsavsnittets eleganta synteser är det denna gång så mycket som saknas att historien nästan blir obegriplig.
Urvalet är inte orimligt. Men det stoff som gör det svenska 1800-talet är helt enkelt för stort.
Flera av de politiska frågor som emellanåt nästan förlamade det parlamentariska livet svävar som mystiska och aldrig nämnda astralkroppar över skeendet. Unionskonflikten med Norge är osynlig. Tullfrågan, en övergripande konflikt i decennier, nämns inte alls. Och när det gäller järnvägen syns förstås ett stiligt ånglok, men de processer som banade väg för järnvägen är nästan osynliga.
Detsamma gäller den svenska industrins andra och tredje våg – med bland annat stora bomullsindustrier och skeppsvarv i Göteborg.
Det är inga små berättelser som den stackas redaktionen har tvingats lämpa över bord för att klara 1800-talet (och en liten bit av 1900-talet) på en timme: Borta är Göta Kanal. Borta är Alfred Nobel, Ellen Key, Salomon August Andrée, Heidenstamfyrarna, linjesjöfarten …
I stället får vi följa tändsticksarbetaren Lena Törnkvists färd mot undergången och August Palms haltande mellan sockerlådor som arrangerats som provisoriska talartribuner. Om dessa rekonstruktioner finns inget annat än gott att säga. Mannen som spelar Palm är övertygande med sin hälta och sitt envetna bett om pipan och sin glimt av kollegialt samförstånd till de säkerhetspoliser som desperat följer honom och försöker att stenografera vad han säger.
Och Gustaf V står på slottet och suckar och låter tjänsteandarna packa de kungliga väskorna, om det skulle bli revolution även i Sverige.
I detta nionde program gör också det autentiska filmmaterialet debut. Dessa historiska snuttar av bondetåg och stadsflanörer och kung till häst är färglagda med hjälp av Ai-teknik. I eftertexterna finns brasklappen att AI eventuellt har gissat galet när det gäller kulörerna. Det kan ha blivit fel, medger SVT sorglöst. Denna kolorering är olycklig av två skäl. Dels befarar jag att det har mycket liten betydelse om man i eftertexten medger att det kan ha blivit tokigt. Oavsett vilka reservationer som bifogas är det ansvarslöst att publicera vad detta faktiskt antagligen är: medvetet falsk historia. Det andra skälet till att de Ai-kolorerade filmerna borde ha undvikits är att det uppstår förvirring när statister och verkliga historiska gestalter omväxlande dyker upp i rörliga bilder.
Men som helhet är det effektfullt berättat.
Den viktigaste invändningen bör alltså inte redaktionen lastas för. Den har ställts inför ett omöjligt uppdrag. Men det är lite tråkigt att det granna 1800-talet kommer i kläm.